"Värst är när folk tycker synd om en för att man är adopterad"
Är adoptioner ett tabubelagt ämne? Det enda tillfället som adoption får uppmärksamhet är när det kommer undersökningar om att adopterade mår dåligt. Men stämmer det verkligen? Kaktus har pratat med tre Uppsalabor om hur de ser på saken.
Fr. v. Sandro Frennesson, 20 år, ursprungligen från Portugal, Marcela Marcusson, 17 år, ursprungligen från Colombia och Richard Forsell, 18 år, ursprungligen från Sydkorea.
Foto: Klara Hussénius
Är adoption ett känsligt ämne?
Richard: Alltså de som inte är adopterade verkar tro att det är tabu, fast för oss är det inte så känsligt.
Marcela: Ja, det känns som om folk inte vågar fråga faktiskt. Men folk borde fråga om de vill veta.
Richard: Så länge som det är seriöst.
Får man många frågor som adopterad?
Marcela: Ja, människor kan fråga de dummaste frågorna som till exempel "Hur känns det att inte ha en mamma?" eller "Kan du bråka med dina föräldrar?"
Sandro: Som om de trodde att man hade en tacksamhetsskuld för att vi fick komma hit eller något.
Marcela: Precis.
Richard: Men det värsta är ändå när folk tycker synd om en för att man är adopterad.
Marcela och Sandro håller med.
Richard: Även om det skulle vara så, så har de ingen rätt att tycka synd om en och döma en.
Sandro: Fast de flesta frågar nog för att de inte förstår eller för att de inte vet.
Finns det fördomar också?
Marcela: Jag har inte kommit i kontakt med så många fördomar faktiskt.
Sandro: Jag har fått kommentarer som till exempel "Shit, du pratar jättebra svenska, du är inte som alla andra svartskallar" och då kan man bara svara "Jaha?"
Richard: Eller när man är ute och flera främlingar kommer fram och drar smårasistiska skämt. Det finns många fördomar.
Hur bemöter man sådant?
Marcela: Jag säger som det är, att jag kan bråka med min mor precis som om man hade en styvmamma eller ett halvsyskon.
Richard: Jag möter sådant med ett leende. Alltså jag tycker att det är ganska roligt om det är deras sätt att bekräfta sig själva och då får de gärna säga sådant. Jag tar inte till mig något av det de säger. Om man skulle ta till sig allt så skulle man nog inte orka leva, så man har väl inget alternativ egentligen.
Hur tidigt fick ni veta att ni var adopterade?
Marcela: Så fort jag kunde förstå vad det innebar.
Sandro: Ja, för mig har vetskapen alltid funnits.
Richard: Det var samma sak för mig.
Marcela: Det är bäst att få veta det på en gång, så tidigt som möjligt.
Sandro: När fick ni läsa era adoptionspapper (dokument med information om ens biologiska föräldrar)?
Richard: Jag tror faktiskt inte att jag har läst min.
Marcela: Jag var väl 12 år gammal och frågade mina föräldrar om jag fick läsa det.
Sandro: Jag läste det först när jag var 17 eller 18 år gammal. Jag funderade på att söka upp min biologiska mor och när mina föräldrar märkte att jag hade ett intresse gav de mig pappret. Kunskapen är viktig för att man ska må bra själv.
Richard: Ja. Min mor åkte personligen till Sydkorea för att hämta min syster så hon har bilder från området. Och de har alltid varit öppna med frågor och alltid försökt berätta så mycket som möjligt.
Sandro: Jo, det finns en typ av trygghet i att veta om ens bakgrund och det ger trygghet i andra situationer.
Marcela: Jag var med när vi hämtade min syster i Colombia och det känns skönt att ha varit där och sett hur det var.
Richard: Det är just det som kan saknas, att inte ha vetskapen. Men även om man fick veta så är det ju inte säkert att man skulle förstå.
Skulle ni kunna tänka er att träffa era biologiska föräldrar?
Marcela: Jag skulle lätt kunna tänka mig att åka dit och träffa dem.
Richard: Jag är lite tveksam. Om jag skulle åka dit som 18-åring och kontakta min biologiska mor så kanske hon har en ny familj och då kanske jag förstör för henne. Men det skulle vara kul, om det gick bra för oss båda.
Sandro: Jag skulle vilja veta hur de har det.
Richard: Och varför.
Sandro: Fast samtidigt vill man inte bli besviken, för man har ju en bild i huvudet av hur ens biologiska mor ser ut och hur hon är. Men tänk om hon egentligen är en dvärg som ser ut som Gollum? När man har en bild i huvudet kan man lätt bli besviken.
Vilka frågor skulle ni ha till dem?
Marcela: Varför? Men samtidigt är jag lite rädd för svaret, man hoppas ju att de skulle svara att de ville att man skulle ha det bästa men tänk om de svarar "Nej, jag ville inte ha dig"?
Sandro: Det vanligaste skälet är väl att de inte har råd.
Marcela: Ja, eller att de inte är gifta.
Richard: Eller att de är unga; jag vet att min mor var det. Men ändå, jag tror att det ändå bara skulle bli ytliga frågor typ "Hejsan, hur är det?"
Tror ni att det stämmer att adoptivbarn i överlag mår sämre än andra barn?
Sandro: Det kan stämma. Det handlar mycket om att känna sig själv och att ha en stark grund. Jag tror att man i tonåren lätt kan må dåligt om man har en dålig grund och har det stressigt.
Marcela: Ja. För ibland när någon säger "Jag har fått min mammas ögon", så undrar jag vad jag har fått.
Richard: Fast jag såg på ett tv-program där två svenska experter pratade om en studie som visade att sydkoreanska adoptivbarn var mer självmordsbenägna. Då tänkte jag "Tack, nu vet jag det".
Så jobbar vi med nyheter