Värre vara supersnygg än normalful

Catrin Pihl skriver bland annat om skådespelerskan Jane Fonda.

Catrin Pihl skriver bland annat om skådespelerskan Jane Fonda.

Foto: TT/UNT

Uppsala2019-03-10 10:00

Mitt i en ordduell med kusinen i Norrland slumpade mobilen fram en annons om en app där man kunde lägga in en bild på sig själv och sedan prova olika frisyrer. Bara för att se vad som passade bäst. Kort eller långt? Lugg eller inte? Eftersom jag nyligen satt i frisörstolen och velade om just den saken blev jag sugen på att testa.

Man kanske ska bli blondin ändå, som man ju var från början, för en hel evighet sedan? Eller blir man pinsam då bara? Lev med ditt åldrande, för tusan!

Hur som helst, jag klickade fram appen, som visade sig klara mer än att bara byta frisyr. Med ett enkelt klick kunde man manipulera hela bilden av sig själv. Fixa större bröst, eller skapa tvättbrädesmuskler, smalna av, eller fyllas ut. Aha! Eureka! Nu fattar jag varför alla är så vältränade på Instagram. De har laddat hem gör-om-mig-appen!

Asgarv!

Men i nästa andetag inser jag ju att detta kan bli ett problem i händerna på fel person. Typ en ung osäker tonårstjej som ännu inte skapat sin egen personlighet och självkänsla. Som tror att alla photoshoppade kändisar i Hollywood är modellerna, de man ska efterlikna.

Jag brukar trösta mig med att det är bättre att vara en normalful människa, än att vara en supersnygg. För vad händer en snygging när man närmar sig 50 och tyngdlagen börjar segra? Lägger man sig, som Jane Fonda, under kniven? Allt för att slippa deppa ihop över sitt förfall.

Det är en konst att förlika sig med ödet. Att acceptera och leva som vore det egalt hur man ser ut. Jag är den förste att predika just det, att leva livet utan att lägga band på sig eller skämmas för sitt yttre. Eller skämmas över huvud taget. (Om man inte varit taskig mot någon medmänniska förstås, då kan man gott stå i skamvrån.)

Men trots mina goda föresatser och moralkakor står jag ju också där framför spegeln och undrar vem hon är, där mittemot? Rynkig, hängig och – fasa! – skäggig! Varför ska man straffas dubbelt upp? Kvinnor ska väl inte behöva raka sig i ansiktet?!

Förfallet är dock här vare sig man vill eller inte. Och det vore ju en enkel sak om det begränsades till att handla om utseende. Men så är det förstås inte.

Ålderism är ett ord som inte hittat in i svenska akademins ordlista ännu, men som bland annat myntats i en bok av Linköpingsprofessorn Lars Andersson redan för tio år sedan. Han skrev om åldersdiskriminering och ville att politikerna skulle ta tag i problemet. Dagens forskare kan konstatera att inget hänt. Inte minst styrs arbetsmarknaden fortfarande av fördomar och missuppfattningar om människor som passerat medelåldern. Man anses tänka långsammare, sakna driv, inte kunna anpassa sig och har svårt att lära sig nya saker. Redan efter 40 dippar förmågorna, tror alldeles för många arbetsgivare. Men är det sant? Nej, så klart inte!

En nyligen genomförd undersökning av hälsoföretaget Feelgood visar tvärtom att 80 procent av 60-åringarna känner sig engagerade i sitt arbete. Motsvarande siffra bland 25-åringarna var 65 procent. 60-åringarna mår dessutom bättre psykiskt än de yngre, har lägre korttidsfrånvaro och känner inte samma jobbstress. Även om man kan behöva lite betänketid så är sammanfattningsförmågan så mycket bättre när erfarenhet, mognad och kunskap summerar verkligheten.

Så släng gör-om-dig-appen i den digitala papperskorgen, köp en rakapparat om du behöver och möt våren med ett gapflabb.

Krönika

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om