Varning för "nationalkarkatärer"
Tanken utvecklades av DN:s politiske redaktör Niklas Ekdahl i en signerad krönika för en vecka sedan. Kanske har jag övertolkat honom. Men tanken finns i det offentliga samtalet.
Österrike har onekligen problem med sin självbild. När landet upprättades i sin nuvarande form efter första världskriget ville en stor del av befolkningen i stället höra till Tyskland. Tysknationalismen, i kombination med en på många håll närmast självklar och oreflekterad antisemitism, blev en ytterst farlig kombination. Österrike blev en republik utan republikaner, en demokrati utan demokrater, och anslutningen till Hitler-Tyskland 1938 var populär i vida kretsar.
Allt detta förträngdes efter andra världskriget. Österrike var Hitlers första offer, och inga österrikare hade någon del i ansvaret för krig och folkmord. Omklädda tysknationalister accepterades i det politiska livet och en gammal officer i tyska armén, Kurt Waldheim, blev republikens president 1986. Påminnelser om 1900-talets historia uppfattades nära nog unisont som ett angrepp på staten som sådan.
Helt unikt är dock inte detta. I Polen pågår i dag en intensiv debatt om antisemitismen i landets historia. Den franska Vichyregimen 1940-44, där den blivande presidenten Francois Mitterrand började sin karriär, är ett ämne som många fransmän helst inte vill beröra. Och i Sverige är det först i vår tid som en debatt kan föras om det som doldes under neutraliteten i andra världskriget.
Åtskilligt har alltså legat i källaren, både i Österrike och i andra länder. Men kan man verkligen åberopa detta ens som en metafor för det som ägt rum i Amstetten? Och vart leder det i så fall?
Om det ofattbara där ska uppfattas som en funktion av nationella särdrag i Österrike, måste vi inte då beskriva de ofattbara händelser som inträffat i Belgien för inte så länge sedan som en funktion av något nationellt belgiskt särdrag? Och vilka slutsatser om USA eller om amerikanska katoliker ska vi dra av pedofiliavslöjandena häromåret? Beror Englamordet och andra liknande fall i Sverige på något särdrag i Sveriges historia eller i det "svenska psyket"?
Vi kan vara säkra på att om Amstetten legat i Israel och hetat något på hebreiska så hade en del politiska krafter genast antytt att det måste finnas något samband med det judiska - och många andra hade reagerat mot dessa insinuationer med stor kraft och med alla moraliska och sakliga argument på sin sida.
En gång var det populärt att förklara alla former av brottslighet med hänvisning till samhället. Brottslingen själv var också ett offer och i någon mening kanske rent av "tvungen" att begå brott. I dag finns en tendens att enbart se till individens eget ansvar, som om yttre omständigheter inte spelade någon roll alls.
Båda synsätten kan drivas för långt. Även den som utgår från individens ansvar måste kunna se att omständigheter utanför individens kontroll påverkar ett händelseförlopp. Det bästa dagsaktuella fallet är svenskt: Skolan, grannarna, polisen och de sociala myndigheterna i Rödeby tittade bort ända tills den mobbade pojkens pappa dödade en av mobbarna. Det är lätt att föreställa sig en "grannskapsmentaliet" både i Amstetten och på andra håll som gör att människor inte ser det som de borde se. Överdriven respekt för religiösa auktoriteter har lett till många tragedier. Patriarkala familjemönster kan göra att också det otänkbara eller oacceptabla godtas eftersom det antas ha en grund i traditioner som inte "får" rubbas.
Men inget sådant legitimerar grumliga resonemang om nationalkaraktärer och särdrag hos ett helt folk. I Amstettenfallet innebär sådana resonemang att ansvaret lyfts bort från Josef Fritzl och att offrens lidande skyms av något annat som de inte har någon del i.
Så jobbar vi med nyheter