Jag är född och uppvuxen vid Skånes sydkust, med sandstrand och klart vatten, och detta har för evigt satt standarden för mitt badande.
Mitt första badminne: Jag är nästan fyra år gammal och lär mig själv simma en förmiddag i augusti. Det gick jättebra.
Min mammas minne av mitt första badminne: Fyraåringen är plötsligt försvunnen och i vattnet ligger en liten gul solhatt och guppar i vågorna. När fyraåringen dras upp gallskriker fyraåringen för att fyraåringen inte får vara kvar i vattnet.
Östersjön var alltid svinkall och min barndoms somrar var en enda lång blåfrusen badfest. Att bada i insjö fördes aldrig på tal, det var helt enkelt en ickefråga i min familj. Jag hade nästkusiner* i Småland som badade i någon skogstjärn, jag förstod dem inte.
Min första insjö var i vuxen ålder och det var Mälaren och man kunde inte se fötterna. Och det fanns saker i vattnet. Bara fantasin sätter gränserna för vad som kan dölja sig under ytan i en insjö och är det något man inte vill ha när man står till midjan i dyigt vatten så är det fantasi. ”Något rörde sig i närheten av död-sjöman-zombie-köttätande-liket och det tog sig med blind beslutsamhet sakta fram genom bottenslammet, gapande och famlande efter den som väckt det ur dess drömlösa dvala …”
Ja, ni förstår.
***
Jag hade trott att botten därmed var nådd, så att säga, men Hallaren utanför Enåker lärde mig att det finns värre saker än Mälaren. Hallaren, till exempel.
Jag har aldrig känt mig så långt från havet som jag gjorde under åren i Heby, när näsan från födseln är inställd på hav och tång är skog och kåda en mycket främmande lukt. Men badas skulle det, i Hallarens svarta vatten. Under åren lärde jag mig en badteknik som gick ut på att från stående i sjökanten hoppa upp och ut, vända mig 90 grader i luften och landa med ett magplask som förhoppningsvis gjorde att jag inte nuddade botten. Det innebar ofrivilligt sväljande av vatten, därpå följande klökningar** och en hel del självömkan.
Och nu då? Jodå, ett par veckor före midsommar besegrade jag Tämnaren vid Harbo. Ett mästarprov, så att säga. Jag tog mig ut i vattnet genom att flytta rumpan från sten till sten och när stenarna tog slut stannade även jag. Men jag gjorde det. I Tämnaren. Som ingen ser som en badsjö.
Så det är ingen dålig gissning att mitt urusla förhållande till insjöar kommer att fortsätta och att jag kommer att fortsätta att bada i dem. Fylld av hat och avsky – men blöt.
*sysslingar på skånska
**att klökas = nästankräkas, få kväljningar
Mitt sommartips:
Skaffa en grillkorg till grillen, då slipper du se champinjoner och annat smått sakta förkolna när de trillat genom gallret.