Per Wirtén skriver ofta intressant. Men ibland har han en benägenhet att förtränga verkliga förhållanden. Till exempel följande:
På Lars Werners tid (fram till 1993) var V, eller VPK, också enligt Wirtén ett oreformerat kommunistparti. Partiets ledande företrädare då påstod, precis som nu, att de hade gjort upp med kommunismen. Wirtén och jag är alltså överens om att detta inte var korrekt. Har alla de medlemmar som höll på kommunismen försvunnit sedan dess?
Det finns vänsterpartister som aldrig velat identifera sig med kommunismen eller som under intryck av utvecklingen i öst gradvis övergav sina tidigare föreställningar. Men andra har envist vägrat att förstå – vilket Uppdrag granskning åter visade så sent som 2004. Programmet ledde till ännu en internutredning av partiets historia, men uppdraget gavs till en gammalkommunist (Henning Süssner) och andra medlemmar i utredningsgruppen hoppade av i protest.
”Traditionalisterna” har också fått förstärkning av en del yngre partiföreträdare som aldrig behövt gå i närkamp med kommunismen eftersom dess praktiska innebörd i Europa försvunnit från synfältet. Bland dessa finns välkända namn som Jenny Lindahl Persson och Kalle Larsson.
Det är naturligtvis inte så att dessa förespråkar sovjetsystem eller östtysk ”folkdemokrati” i Sverige – de alternativen är omöjliga i vår tid. Men deras världsbild påminner starkt om den som rådde på den tiden då kommunister framställde demokratin i Sverige och den övriga västvärlden som ett ”borgerligt” bedrägeri och angrep socialdemokratin för att vara ”klassförrädare” eller vilseledda av ”borgerlig” propaganda. Peter Wolodarski påminde i DN i söndags om hur sådana attityder också går igen i Vänsterpartiets nu gällande partiprogram.
Naturligtvis påverkar detta bilden av hela det rödgröna samarbetet