Den judiske humoristen Scholem Alejchem formulerade en gång denna fråga till Skaparen: ”Gud, vi vet att vi är Ditt utvalda folk, men skulle Du inte kunna välja ett annat … nästa gång?”
Humor är en väsentlig ingrediens i dagligt judiskt liv. Den reflekterar inomjudiska förhållningssätt, den återspeglar umgänget med en ofta fientlig omgivning. Judiska museet i Wien visar i sommar en utställning med ett brett spektrum av judisk humor från dess rötter i Östeuropas småstäder, via den amerikanska judiska komiken (med namn som Billy Wilder, I.A.L. Diamond, Jerry Seinfeld, Victor Borge, Lenny Bruce, Neil Simon, Bröderna Marx, Mel Brooks och Woody Allen), jiddischtalande shtetls i Galizien och humorn i Wien och Berlin på 1920- och 30-talet, till galghumorn i koncentrationslägren och det befriande skrattet i exilen.
Utställningen Alle meschugge? (Alla är knäppa och galna) leder fram till nutid, med dess vidareutveckling i Israel och USA. Här visas filmklipp, ljudinspelningar, föremål som tillhört judiska komiska storheter, programhäften, kostymer och olika slags rekvisita. En av utställningens tyngdpunkter är nöjesbranschens glanstid i Wien och Berlin under mellankrigsperioden med kabaréer, revyer, filmer och tidskrifter, representerade av stora namn som Karl Farkas, Fritz Grünbaum, Hermann Leopoldi, Friedrich Hollaender, Kurt Tucholsky och Ernst Lubitsch.
Naziregimen förföljde judiska och icke-judiska stjärnor, satte dem i koncentrationsläger eller tvingade dem att gå i exil, vilket innebar undergången för en judiskt präglad kultur. Men till och med i läger som Theresienstadt och Westerbork spelades det kabaré. I Auschwitz fanns rent av en damorkester.
Judisk humor är för det mesta varmhjärtad och människovänlig, men också – i synnerhet efter Förintelsen – cynisk och nattsvart. Den vill inte bjuda på en vits för dess egen skull, den vill gärna ge en dos visdom på köpet. Judisk humor kan också vara ytterst sarkastisk. Sigmund Freud tvingades före sin avresa från Wien till London att skriva under en förklaring att han inte malträterats av nazisterna. Freud skrev då: ”Jag kan rekommendera Gestapo å det varmaste.”
Världsmästare i humor? Kanske en absurd fråga! Men med tanke på den judiska folkgruppens blygsamma andel i respektive länders befolkning (några få procent) dristar jag mig att påstå det. Och då i två populära genrer, där judar är klart överrepresenterade, nämligen operetter och musikaler.
Bland betydande operettkompositörer kan nämnas Jacques Offenbach (genrens grand old man), Paul Abraham, Leo Fall, Oscar Straus, Leo Ascher, Edmund Eysler, Emmerich Kálmán och Sigmund Romberg. Också de flesta librettister var judar.
”You don´t succeed on Broadway, if you don´t have any jews”, sjöng ensemblen i den framgångsrika musikalen Spamalot. Att det inte ligger så lite i det kaxiga påståendet, framgår av följande imponerande namnlista i urval: George Gershwin, Irving Berlin, Jerome Kern, Leonard Bernstein, Richard Rogers, Larry Hart, Oscar Hammerstein II, Howard Dietz, Stephen Sondheim, John Kander, Jerry Bock, Joseph Stein, Frederick Loewe och Marvin Hamlisch. I judendomen finns det många regler för vardagslivet; ofta ger de anledning till skratt. Framför allt gäller det relationen mellan att hålla buden de jure (formellt) och de facto (reellt), till exempel förbudet att äta svinkött. Här ett exempel: En jude går till slaktaren och säger: ”Jag skulle vilja ha den där karpfisken”. Slaktaren svarar: ”Men det är ingen karp, det är svinkött”, varpå juden svarar: ”Jag har inte bett er tala om för mig vad djuret heter, jag vill bara ha en bit av det!”
Bertil Neuman sammanfattar den judiska humorns väsen fint när han i sin skakande bok Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger skriver: ”Den judiska humorns djupaste funktion är nog att låta skrattet förekomma ångesten, hålla skräcken och gråten borta. (…) Vi ville inte skratta åt bekymren, vi ville skratta bort bekymren, hålla bekymren borta, hålla verkligheten så långt borta att vi kunde uthärda den. Det är en väsentlig del av vitsen med judisk humor.”