”Fredsfärd slöt i FN-katastrof” och ”Hammarskjölds död chock för världen”. Planet som Dag Hammarskjöld färdades i var på väg till ett fredsuppdrag i nuvarande Zambia när det störtade och i UNT var rubrikerna braskande dagen efter.
Sverige drabbades i det närmaste av landssorg och tidningen skulle veckorna som följde skriva ett stort antal artiklar om det ofattbara.
Redan dagen efter kraschen, den 19 september 1961, väcktes frågan om var generalsekreteraren skulle gravsättas. I Uppsala fanns den hammarskjöldska familjegraven och snart beslutades att Dag H. skulle hedras med en statsbegravning i sin forna hemstad och jordfästning i Uppsala domkyrka.
När bilkortegen med kistan lämnade Bromma flygplats den 28 september närmade sig Hammarskjöld slutet på sin sista resa. I den kristallklara höstkvällen stod Uppsalabor i tusentals, gripna och tysta i mångdubbla rader, för att hedra processionen.
Under de fem timmarna fram till midnatt defilerade sedan tiotusentals personer förbi kistan som ställts upp i det oxenstiernska gravkoret. Samma kväll samlades 100 000 stockholmare på Gärdet för en minneshögtid. Fyra långa fackeltåg ringlade långsamt fram genom ett mörklagt Östermalm, de flesta affärer hade respekterat önskemålet om att släcka belysningen och i många hem lyste endast levande ljus.
På begravningsdagen låg en tryckt stämning över Uppsala. Skolor och universitetet hade ställt in undervisningen och butiker, kiosker och banker höll stängt under några eftermiddagstimmar. Men jordfästningen var inte bara en nationell angelägenhet. Miljontals människor utanför landsgränsen kunde följa begravningen i radio och tv, kilometervis med sladdar hade dragits in i kyrkan och ett presscenter upprättats på Värmlands nation. Bland gästerna sågs utländska storheter som Lyndon B Johnson, Trygve Lie och Adlai Stevenson, vid sidan av kung Gustaf VI Adolf och drottning Louise.
När kistan fördes mot kyrkogården i hästdragen vagn var vägen kantad av studenter och poliser som stod i stram givakt framför massorna. En av alla de Uppsalabor som tog plats längs kortegevägen var Birgitta Dahl. Hon befann sig i Slottsbacken med sin nyfödda dotter Anna och har fortfarande intensiva minnen av begravningsdagen.
– Jag tänkte på min dotters framtid och minns tydligt att jag undrade "vad ska det bli för värld för henne att leva i om ondskan kan verka på det här sättet”.
Hur var stämning i Uppsala?
– Det var en tyst sorg. Alla människor bar det där inom sig. Manifestationen med oss som stod i hedersvakt efter Drottninggatan var ett uttryck för sorgen men också för viljan att ändå verka för fred och internationellt samarbete. Det var en sorts beslutsamhet.
Vid middagstid hölls en tyst minut i hela landet. Bilar stannade på gatorna och människor stod stilla på trottoarerna. I Göteborg ställde sig bilister i givakt vid sina fordon och vid Stureplan i Stockholm lyste trafikljusen rött vid alla övergångsställen. I UNT beskrevs tystnaden på Stockholms mest trafikerade plats och hur tusentals människor stod i kvällsskymningen med blottade huvuden.
Mellan 18.00 och 18.01 hördes endast kajorna över Humlegården.