Varför kan vi inte ha det så oftare?

När jag sedan några timmar senare frysande promenerade mot jobbet upplevde jag det igen. När jag närmade mig Carolina Rediviva hörde jag musik både från höger och vänster och framifrån, och plötsligt frös jag inte längre.

I och för sig berodde det nog till viss del på att jag då hade knallat på i ganska bra takt en stund, men det var inte bara det. Att höra all musik, och att dessutom se alla människor som i vanliga fall verkar ligga hemma under täcket och gömma sig gå omkring och prata med varandra och skratta, det fick mig att känna mig alldeles varm inombords. Men jag kom också till en ganska sorglig insikt. Plötsligt hade gamla vanliga, ofta ganska trista Uppsala förvandlats till en härlig, social och glad stad, men bara för en dag. En gång om året, bortsett från valborg då men det räknas inte, för ingen kommer ändå dagen efter ihåg vad det var som egentligen hände, går vi ut och umgås och släpper alla måsten och krav och har roligt, men bara en gång. Varför är det så egentligen? Varför kan vi inte ha det så oftare? Varför har vi inte fler evenemang som Kulturnatten under året? Vi skulle må bra av det, det är jag säker på!

Till sist, för alla er som undrar, gick mitt jobbande bra. Jag diskade och stod i kassan på Katedralkaféet vid Domkyrkan, och det var på det stora hela endast en positiv upplevelse. Jag serverade ett gammalt par varmt vatten i stället för varm choklad och förstod ingenting när en asiatisk gäst frågade hur mycket kakan med kokosnötterna kostade, men det var väl allt.
Vad det var för bakverk? En gammal hederlig chokladboll förstås!