Varför Europa men inte Kina?

Varför föll kommunismen i Europa med början 1989, men inte i Kina? Någon kan säga att svaret beror på vad man menar med kommunismen. Om man menar ett ekonomiskt system med statlig centralplanering och minimalt utrymme för marknad och privat ägande så hade detta redan urholkats kraftigt i Kina vid tiden för demonstrationerna vid Himmelska fridens torg i maj och juni 1989. Inget jämförbart hade skett i Östeuropa. Ekonomin befann sig i fritt fall, medan Kina under 80-talet befann sig i en fas av dynamisk utveckling. Ser man saken på det sättet så hade Kina redan övergivit kommunismen.
Men då missar man det väsentliga. Kommunismen som politisk praktik handlar om maktutövning. En liten grupp personer med anspråk på särskilda insikter om "historiens lagar" anser sig i kraft av detta vara berättigade att styra utan att behöva besväras av sådant som fri debatt, fria folkrörelser eller fria val. Det kommunistiska kodbegreppet för detta är "partiets ledande roll".

Tänkare som Karl Popper, Leszek Kolakowski och andra har på djupet analyserat de föreställningar som lett fram till föreställningen om det kommunistiska partiet som den kraft som ensam måste leda samhällenas utveckling. Diktaturen är en diktatur i "folkets" namn och därmed en del av den stora historiska plan som kommunistpartiet anser sig följa. Kommandoekonomin är ett instrument för att nå de mål som de styrande satt upp - och instrument kan bytas ut om det visar sig nödvändigt.
I Sovjetunionen och Östeuropa trodde, 70 år efter de ryska bolsjevikernas statskupp i oktober 1917, ganska få inom de styrande eliterna på allvar på den ideologi man officiellt bekände sig till. "Den reellt exi-sterande socialismen" fungerade inte, det som förhindrade akut svält och nöd i verklighetens planekonomier var den inofficiella marknad som växte fram under-ifrån. Slavläger, deportationer och massmord hade sedan Lenins tid varit en oskiljaktig del av systemet. Även om maktutövningens praxis hade mildrats så bestod dess grunder intakta.
När de styrande själva inte längre tror på det system de förväntas försvara och undersåtarna vill få slut på alltsammans så kan resultatet bli en snabb systemkollaps - Sovjetunionens fall är inte det enda exemplet. Men i Kina trodde de styrande på sin egen maktutövning, inklusive slavläger, deportationer och massmord. När andra såg den ekonomiska liberaliseringen som inledningen till en liberalisering också i politiskt hänseende så såg regimen den nya ekonomiska politiken som det bästa medlet att trygga den egna maktställningen.

Men det fanns undantag. Kinas dåvarande partichef, Zhao Ziyang, ville på ett eller annat sätt gå demonstranterna på Himmelska fridens torg till mötes och framför allt undvika den massaker som skedde. Men armén, som genomförde massakern, kommenderades inte av Zhao Ziyang utan av dennes tidigare mentor Deng Xiaoping. Zhao sattes i husarrest och dog 2005. I de dagböcker som han författade och smugglade ut framgår att han med tiden kom att anse att de ekonomiska reformerna måste leda till politiska reformer och flerpartisystem. Dagböckerna är förbjudna i Kina men bästsäljare i Hongkong.

Kinas politiska system är lika slutet som tidigare och den bild av händelserna 1989 som förmedlas till befolkningen var att de som demonstrerade var farliga äventyrare som hotade landets stabilitet. För att stärka regimens ställning spelar man också allt mer systematiskt på nationalistiska och traditionella konfucianska föreställningar i stället för kommunistiska. Det viktiga är makten och de privilegier den ger dem som utövar den.
Men rädslan för sprickor i den kinesiska muren är påtaglig. Förföljelserna mot den religiösa sekten falungong tangerar det hysteriska. I mars stängde man Youtube för att förhindra okontrollerad kommunikation mellan medborgarna. I dagarna har också Twitter, Flickr och Hotmail stängs och cirka 6000 sajter vid kinesiska skolor och universitet har blockerats. Makthavarna tror på sig själva, men fruktar folket och friheten.