Varför är Putin så nervös?

Det är något som inte stämmer med Vladimir Putin. Å ena sidan har han under snart åtta år byggt, och fått hjälp med att bygga, upp sin maktställning som Rysslands starke man. Putin är den ungdomlige, vältränade, bestämde presidenten som sätter allt och alla på plats - Bush och balterna, oppositionen och oligarkerna, kaukasierna och korruptionen.
Å andra sidan finns samtidigt något nervöst, oroligt och lätt rastlöst i bilden av honom - vilket ger antydningar om att han nog i själva verket inte är den odiskutable starke mannen, att det finns andra, grupperingar och/eller personer, som också pretenderar på makten.
Den tydliga nervositet hos makten som präglar den pågående valrörelsen i Ryssland tyder på att det finns frågetecken och irritationsmoment som propagandabilden av Putin inte fullt ut förmår skyla över.
Det finns en, sanslös, sjuprocentsspärr till statsduman, parlamentets andra kammare som ska väljas nu på söndag. Partier får dessutom inte gå ihop i valförbund. Maktens parti, Enade Ryssland, är garanterat plats i statsduman. Möjligen tar sig även kommunisterna in.
Lägg därtill att Vladimir Putin själv ligger på popularitetssiffror som närmar sig 70 procent och det är alldeles tydligt att det inte blir någon olidligt spännande nagelbitarkväll.
Likväl denna nervositet. Oppositionen fick inte ens genomföra modesta demonstrationer i Moskva och S:t Petersburg utan att polisen ingrep. Och i går berättade ett telegram att valförrättare och statsanställda - läkare, lärare, tjänstemän - beordrats att var och en värva och "leverera" tio röster till Enade Ryssland för att garantera en riktig brakseger, till och med större än vad opinionsmätningarna förutsäger.

Ändå vet alla att sådana övningar är totalt onödiga. Varje rysk politiker kan citera Stalins lika cyniska som berömda sentens: "Det viktiga är inte hur människor röstar, utan vem som räknar ihop rösterna". Rösträkningen på söndag kväll kommer inte att störa sinnesfriden i Kreml ...
Kanske är det inte konstigare än att Putin innerst inne inser att Ryssland har ett dåligt utgångsläge i en global maktkamp: En minskande befolkning, väsentligen en råvaruekonomi som inte är större än Italiens, en försvarsbudget som är en tjugondel av USA:s och en armé med stora svårigheter att kämpa ner den tjetjenska gerillan.