Det visar forskare vid Uppsala universitet i en studie, som publiceras i biologitidskriften Current Biologi.
– Stentor polymorphus förmåga att laga sig själv sig själv har varit känd och fascinerat forskare i över hundra år, men vi är först att visa vilka gener som är inblandade i reparationsarbetet, säger doktoranden Henning Onsbring vid Institutionen för cell- och molekylärbiologi, Uppsala universitet.
Till skillnad från de flesta encelliga organismer är den millimeterlånga Stentor polymorphus synlig för blotta ögat. Den har ett trumpetformat utseende, med en mundel i ena änden och en svans i den andra. Svansen är försedd med en sugkopp som används för att fästa i botten av gölar och dammar i väntan på att mat i form av bakterier ska flyta in i munnen.
Med helt ny teknik för att studera genaktivitet i enskilda celler undersökte forskarna vad som händer i Stentor-organismer – insamlade från en damm utanför institutionsbyggnaden – som kluvits på mitten.
De fann att aktiviteten i över 10 000 gener steg när svansdelen under några timmar arbetade med att återskapa en ny "överkropp", medan däremot bara något tusental gener blev mer aktiva när en ny svansdel växte ut från "överkroppen".
– Uppenbart behövs mångdubbelt fler gener för att återskapa den mycket komplexa mundelen än för att regenerera en ny svans. En intressant observation är att flera gener med betydelse för vanlig celldelning också var aktiverade under olika steg när stentor reparerade sina skador, säger Henning Onsbring.
Forskarna betonar att studien är grundforskning, men håller öppet för att resultaten och tekniken de använt i förlängningen kan komma till nytta för att utveckla nya behandlingar av sjukdomar hos människor, till exempel vid cancer.
Här kan du läsa den vetenskapliga artikeln i Current Biology.
ake.spross@unt.se