Birgitta Backhans sätter sig på en stol med en rispåse i händerna. Under tiden går vårdhunden och boxertiken Hilda ut ur rummet. När hon kommer in igen har Birgitta Backhans gömt rispåsen bakom fönsterbrädet i rummet. Det tar inte många sekunder innan Hilda nosat upp rispåsen, varpå hon ger tillbaka den till Birgitta Backhans.
– Man glömmer bort att man tränar själv. Jag tycker att det är roligt att träna med hund och man slappnar av, säger Birgitta Backhans om sin balansträning.
Hon är patient på Svartbäcksgården där det finns en avdelning för rehabilitering av personer som fått en stroke, genomgått en operation eller haft en fraktur i kroppen. För dessa personer kan det handla om att träna upp till exempel motorik, balans, koncentration och minne.
Men det är inte bara på Svartbäcksgården som vårdhundar arbetar. I Uppsala sprider sig konceptet vårdhund som en löpeld just nu inom äldreboenden, demensboenden, hemsjukvården, psykiatrin och rehabilitering.
– Det händer jättemycket just nu, både inom forskningen och hur man professionellt arbetar med hund i vården. Vi har nyligen startat ett projekt för personer med psykisk ohälsa och ett annat inom hemsjukvården är i gång. Vi har också haft en första kontakt med barnhabiliteringen, eftersom föräldrar och personal vill ha in oss, säger vårdhundsföraren Maria Boivie.
Uppsala var först i Sverige med att ta in hundar i vården. Våren 2007 blev Maria Boivie och boxerhunden Bosse Sveriges första certifierade vårdhundsteam på Årstagårdens Demenscentrum. I dag är hon och hennes fyra vårdhundar anställda vid Uppsala kommun tillsammans med ytterligare ett vårdhundsekipage.
– När vi arbetar har vi alltid ett syfte och mål. Vi tränar upp vårdtagarnas fysiska och psykiska förmågor med hjälp av hunden. Men många tror att de bara är här som gosedjur som viftar på svansen säger hon.
Maria Boivie hade jobbat som undersköterska i 20 år innan hon vidareutbildade sig på Vårdhundskolan. Numera åker hon runt och föreläser och utbildar vårdpersonal som vill använda sig av ”hund på remiss”. Kommunernas efterfrågan på vårdhundsteam ökar nämligen snabbare än vad skolan hinner utbilda. Men en som blev certifierad i våras är Eva Sandin med sin fyraårige Lagotto Romagnohane Zack.
Hon besöker demensboendet och äldeboendet på Karljohansgården i Uppsala två gånger i veckan.
Vi följer med en förmiddag när tre äldre damer och en herre från dagrummet på demensavdelningen C2 får besök av Zack.
– Kom, ja, kom Zack, ropar de när de ser honom trava med energiska steg in genom den öppna dörren. Svansen viftar ivrigt när händernas flortunna hud möter krulliga, glada och varma Zack,
Aina Karlsson, 79 år, är den som ropar högst och skrattar mest.
– Titta, nu satte han sig med mig här. Du är så fin Zack. Titta, han vill vara med mig, säger hon.
Eva Sandin passar på att ta fram en stor plastsked och asken med hundpellets.
– Aina, du brukar ju vilja mata med sked. Vill du det nu?
När Aina Karlsson ger Zack lite mat tittar de andra på. Deras ögon, som nyss stirrade ut i tomma intet, följer, likt en improviserad stand up-föreställning, en sekvens av livet här och nu som bara en hund kan förmedla.
84-årige Olov Nilsson, som kallas för Olle, berättar att han haft hund tidigare i sitt liv. Han får i uppgift att lägga i hundgodis i ett minnesspel för hundar och nyper försiktigt tag i de torra bitarna och lägger dem i varje fack, varpå Zack tar sin nos och buffar upp varje bit med sin nos.
– Han är fantastisk och ja, han måste själv tycka det är roligt att vara här, konstaterar Olov Nilsson.
Det märks att en hund livar upp stämningen, vårdtagarna blir glada, hunden blir ett samtalsämne hela eftermiddagen, berättar Ulrika Eriksson, vårdbiträde.
– Några dagar senare kommer de inte ihåg att han var här. Men vissa av de dementa minns honom när de träffar honom igen, säger hon.
Vårdhundsförarna anpassar hundmötet efter vad de boende gillar och behöver. Att klappa och klia en mjuk och gosig päls skänker lugn, för en del kan det räcka med att ligga bredvid hunden och prata med honom i sängen. Han kan också motivera en person till att ha lust att över huvud taget delta i en aktivitet. En hund kan också väcka känslomässiga minnen till liv.
– Fram för allt tycker jag att en vårdhund skänker en stunds livsglädje. Det kan vara en så liten sak som att någon sitter och nickar med huvudet mot knäet men ändå tittar upp när Zack kommer, säger Eva Sandin.
En trappa ned väntar 79-åriga Eva Strandin framför en flimrande teveapparat. Hon är före detta barnsköterska på Akademiska, har bott på äldreboendet i ett år och sitter i rullstol med en filt över sig. När Zack visar cirkuskonster, som att snurra runt, ligga på rygg och sidan, kommer leendet fram, så småningom skrattar Eva Strandin gott åt Zacks tricks.
– Det är roligt när han kommer en gång i veckan men sen räcker det, säger hon och kastar i väg Zacks favoritleksak, ett litet gosedjur, som han apporterar tillbaka. Och så fortsätter leken, som är ett slags sjukgymnastik med verklighetsförankring.
Zack måste alltid vara kopplad när han jobbar. Han ska också klara av om någon råkar sparka till honom, att gå förbi rullstolar, få en käpp i sidan och personer som kramar honom lite för hårt.
För att kvala in som vårdhund finns ett speciellt test som Vårdhundskolan genomför. Hunden får inte visa aggressivitet och det ställs höga krav på att hunden ska vara social, arbetsvillig, lydig och lugn. Fyraårige Zack är den första hunden av rasen Lagotto Romagnolo som är diplomerad vårdhund.
– Min lärare trodde inte att Zack skulle klara sig, för hon hade själv haft en Lagotto och menade att de kan vara osociala mot främlingar och lite egensinniga. Men Zack är världens gladaste och snällaste och så fäller han inte, säger Eva Sandin.
Kosmos verksamhetschef Carina Bergstedt är mycket nöjd med beslutet att ta in ett vårdhundsekipage och ser effekterna.
– Det har varit ett enormt lyft. Vi hade personer som inte var så intresserade av att komma ut eller delta i andra aktiviteter. När Zack kom var det flera som mjuknade upp och det blev plötsligt lustfyllt att röra på sig, säger Carina Bergstedt och tar exempel med apportering av bollar. Med hunden glömmer man bort att det gör ont att lyfta en arm eller gripa en boll med fingrarna.
Även på demensboendet märks effekterna. När Zack var sjuk i våras och fick dropp på djursjukhuset blev han ett diskussionsämne bland de boende. Kommer han att bli frisk? Hur mår han? Vad får han för behandling och kommer han hit igen? Hundens sjukdomshistoria blev ett naturligt samtalsämne som alla kunde engagera sig i.