Elsa befinner sig på Barnsjukhuset tillsammans med sina föräldrar. Hon är 12 år och har en hjärntumör som inte går att operera bort. Förutom sjukhusmiljön runt omkring oss, finns det inget som avslöjar att hon är sjuk.
– Ser man mig så här ser jag ju frisk ut.
Familjen har precis fått svar från röntgen som visar att tumören inte har krympt, men inte heller växt.
– Det ser bra ut, säger pappa Johannes Crona lättat.
När Elsa var fyra år märkte föräldrarna att det var något som inte stod rätt till. Dottern klagade över huvudvärk och tappade ord.
– Jag glömde bort namnet på min lillasyster Klara och sa bara "hon där", berättar hon.
Efter att de åkt in akut och gjort en läkarundersökning kom både läkare, sjusköterska och psykolog in i rummet.
– Då förstod vi att det var något allvarligt, säger pappa Johannes.
Läkarna sa "vi har hittat något". Det var en tumör i Elsas hjärna. När den började växa var hon tvungen att genomgå cellgiftsbehandling. Cellgiftsbehandlingen påverkar kroppen på många sätt, och något specifikt som Elsa minns var att viss mat slutade smaka.
– Jag tyckte inte att maten var god längre.
Under en tid var det enda hon tyckte om att äta pizza och varma mackor.
– Hon fick pizza varje dag om hon ville. Man kände sig oansvarig som förälder, men vad gör man inte? säger mamma Ann-Catrin Crona.
Vi går vidare till lekrummet där Elsa har spenderat mycket tid. Flera i personalen som är där kramar om henne och utbrister "vad stor du har blivit!". I lekrummet kan man bland annat måla, baka och spela spel.
– Jag älskar att måla och pyssla. Speciellt att rita skisser med blyerts, det har jag gjort mycket här, säger hon.
I filmen "Livia - ett viktigt hundliv" får tittarna följa vårdhunden Livia som arbetar på Akademiska sjukhuset och hjälper barnen och deras familjer. Elsa är med i dokumentären och filmteamet följde henne både på sjukhuset och hemma.
– Först var det pirrigt, men sedan blev man van, säger hon om att bli filmad.
Det var Elsas mamma som såg sjukhushunden Livia och hennes ägare, barnläkaren Ann Edner, för första gången i en av sjukhusets korridorer. Sedan dess har Elsa och hennes familj, som alla är djurälskare, spenderat mycket tid med Livia.
– Jag mådde väldigt dåligt efter behandlingen, men Livia gjorde att jag mådde så mycket bättre. Djur smittar av sig med glädje, säger Elsa.
– Livia har gjort oss lugnare och har skapat balans i hela familjen. Hon är som en bärare av det sjuka barnet, det är obeskrivligt, säger pappa Johannes.