Ibland träffar jag personer som påstår att vården bara blir sämre och sämre. De har fel. Vårdköer, överbeläggningar och andra brister till trots har möjligheterna till bot och lindring av allvarliga sjukdomar aldrig varit så goda som nu.
I dag har väl knappast någon undgått att höra talas om barncancer. Så var det inte när jag växte upp. Visst hände det att någon elev försvann från skolan och aldrig kom tillbaka, men varför var inte något man pratade närmare om.
En sökning i UNT:s textarkiv visar att det var våren 1981 som ordet barncancer för första gången fanns med i tidningen. Det var i ett reportage inför starten av länets barncancerförening. Reportaget innehöll en intervju med initiativtagarna till föreningen, vars son hade dött i blodcancer, men beskrev också de växande möjligheterna till bot.
Fyra år senare intervjuade jag för första gången ett barn med cancer. Sofia Niklasson hade leukemi. Fastän hon ännu inte fyllt sju år förstod hon mycket väl vad det handlade om. "Om jag inte åker till sjukhuset skulle jag dö", svarade hon på frågan om det inte var jobbigt med de många sjukhusbesöken.
Jag kollade för säkerhets skull innan jag skrev den här krönikan. Jodå, behandlingen fungerade fullt ut. I dag har hon familj med tre barn och arbetar som frilansande sopran, med jobb bland annat i radiokören.
Det här var det åttonde och sista avsnittet av serien Född i rätt tid, som har beskrivit livräddande medicinska framsteg i intervjuer med personer som var bland de allra första att ta del av dem. Exemplen kunde ha varit många fler. Behandlingsmöjligheter som inte fanns när jag var ung är självklarheter i dag.