386 000 i hela Sverige. 13 750 i Uppsala kommun. Tre i varje skolklass. Ungefär så många barn har utsatts för sexuella övergrepp enligt en undersökningen gjord av forskare från Linköpings och Lunds universitet på uppdrag av Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Vilka konsekvenser övergreppen får för barnen varierar. Bland annat kan de leda till mardrömmar, ångest och självskadebeteende. I värsta fall drabbas barnet av posttraumatiskt stressyndrom som gör att barnet också återupplever de sexuella övergreppen om och om igen.
– Oavsett om barn utsätts för sexuella övergrepp online eller utanför nätet så påverkas de och behöver hjälp, konstaterar Carl Göran Svedin, professor emeritus i barn- och ungdomspsykiatri vid Barnafrid – Nationellt Kunskapscentrum, Linköpings universitet.
Enligt honom är tillgången på behandlare som har specialistkompetens för att behandla barn som utsatts för sexuella övergrepp olika beroende på var i Sverige man bor. Det finns bara två så kallade traumaenheter i hela Sverige som är specifikt inriktade på vård av barn som utsatts för sexuella övergrepp – en i Stockholm och en i Linköping.
– Vi behöver göra en översyn och utifrån det titta på hur vi bäst kan garantera att barn som varit utsatta för sexuella övergrepp får stöd och behandling oavsett var de bor, säger Carl Göran Svedin.
I Uppsala läns landsting har barn och ungdomspsykiatrin, Bup, ingen särskild traumaenhet men däremot finns det sex psykologer med särskild kompetens för att behandla barn som utsatts för sexuella övergrepp. Ansvariga chefer vid Bup har avböjt att prata med UNT men hänvisar till en av deras psykologer – Frida Sävborg.
– När vi jobbar med barns om utsatts för sexuella övergrepp som har symtom som posttraumatisk stress använder vi oss av samma sorts behandlingar som de har på specialistmottagningarna. En av dem är traumafokuserad KBT, säger hon.
Frida Sävborg poängterar också att alla barn som utsatts för sexuella övergrepp inte kräver traumabehandling.
– Alla barn behöver beredas möjlighet att prata om vad de har varit med om, men alla barn behöver inte vård som barnpsykiatrin på specialistvårdsnivå erbjuder, säger hon.
De flesta barn och ungdomar som behandlas hos Bup i Uppsala för sexuella övergrepp får kontakt med vården via polisen eller socialtjänsten. En del fångas upp genom att de kommer till Bup för vård av till exempel självskadebeteende, och under behandlingens gång kommer det fram att sexuella övergrepp är den bakomliggande orsaken.
Hopp som är en organisation mot sexuella övergrepp är kritisk mot hur vården av utsatta barn fungerar i dag. Annika Lundegårdh som är ideellt engagerad i Hopp både nationellt och lokalt säger att många fler utsatta barn i Uppsala skulle kunna få hjälp.
– Oftast behandlar man bara barnens symtom utan att ta reda på vad som orsakat dem. Sexuella övergrepp kan exempelvis leda till att barnet drabbas av depression. I dag behandlas väldigt många unga för depression med hjälp av antidepressiva, utan att vårdpersonalen försöker förstå vad depressionen beror på.
– Oftast behandlar man bara barnens symtom utan att ta reda på vad som orsakat dem. Sexuella övergrepp kan exempelvis leda till att barnet drabbas av depression. I dag behandlas väldigt många unga för depression med hjälp av antidepressiva, utan att vårdpersonalen försöker förstå vad depressionen beror på.
Annika Lundegårdh möter regelbundet utsatta barn som har haft kontakt med Bup i Uppsala för att få hjälp att hantera olika typer av psykisk ohälsa som orsakats av övergrepp. Enligt henne säger de allra flesta att personalen vid Bup, såväl som andra vårdinrättningar, inte ens ställer frågan om sexuella övergrepp. UNT har varit i kontakt med en handfull utsatta som vittnar om samma sak.
– Det är inte acceptabelt. Samhället och vården sviker de här barnen, säger Annika Lundegårdh.
Frida Sävborg säger att hon är medveten om att det finns brister vad gäller just vårdpersonalens uppgift att alltid ställa frågan om sexuella övergrepp.
– Sedan några år tillbaka har vi ett strukturerat bedömningsförfarande som innehåller frågor om traumatiska upplevelser. Vi behöver fortsätt jobba med det och bli ännu mer strukturerade och även specificera frågor kring sexuella övergrepp. Dessutom räcker det inte alltid med att fråga barnet en gång utan man kan behöva återkomma med frågan vid flera tillfällen innan barnet är redo att berätta.
Varför frågar inte alla om sexuella övergrepp?
– Jag tror och vill tro att vi frågar men helt klart inte tillräckligt tydligt eller tillräckligt många gånger. Vi vuxna är kanske rädda för svaret och hur vi ska hantera det.
Men här handlar det ju om vårdpersonal som har det som arbetsuppgift att fråga. Då kan man väl inte ursäkta sig med att det är obehagligt?
– Nej, verkligen inte! Det finns inga ursäkter för att inte ställa frågan men jag tror att det här är ett område vi behöver jobba aktivt inom. Ett sätt är att specificera den intervju som alla barn och ungdomar genomgår när de kommer till oss. Ett annat sätt är att vi som jobbar mer specifikt med den här typen av ärenden handleder och stöttar de kollegor som inte har samma erfarenhet.