Vetenskaplig forskning som går över styr, naturkatastrofer, invaderande rymdvarelser och dödliga virus som sprids över jorden.
Den grekiska filosofen Aristoteles hävdade att vi genom tragedierna kan leva ut våra känslor och samtidigt känna en lättnad över att inte själva vara drabbade. På samma sätt kan vi leva ut våra rädslor när vi ser på katastroffilm. Det säger Jerry Määttä, docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet som forskar om litteratur och film.
– Det finns också en mer morbid sida. Det är kittlande att se saker rasa ihop och förstöras, säger han.
Psykologiskt är det intressant att se hur folk beter sig i filmerna och fundera över vem man själv skulle bli i en katastrof. Skulle man vara den som hjälper andra eller som bara tänker på sig själv?
Jerry Määttä delar upp katastroffilmer i undergrupper. Dels är det lokala katastrofer som i SOS Poseidon (1972) och Skyskrapan brinner (1974). Dels är det globala hot, till exempel kärnvapenkrig och virus, som hotar att slå ut hela befolkningar. I den kategorin har vi On the Beach (1959) och Outbreak, med Dustin Hoffman (1995).
Sedan kan handlingen utspela sig före, under eller efter katastrofen.
Inom filmen blev postapokalyptiska berättelser riktigt stort med Mad Max-filmerna (1979–1985) som fick mängder av efterföljare.
På 1950- och 60-talet var det vanligt med utomjordiska invasioner, som i Världarnas krig som filmatiserades första gången 1953.
– De var inte så trovärdiga, men innehöll samma inslag av överlevande som försöker handskas med en helt ny situation, säger Jerry Määttä.
Många katastrofer skildras genom en liten grupp människor, eller flera mindre grupper som senare möts. Ofta är det klichéer med en stark familjefar eller surrogatfar som tar hand om, håller ihop och räddar familjen. Andra vanliga karaktärer är den misstrodda vetenskapsmannen som varnar. Och presidenten som inte lyssnar på varningarna.
– Barn och husdjur förekommer ofta och de vet man alltid kommer att överleva. Eller så dör hunden när det är som mörkast, säger Jerry Määttä.
De onda brukar få sitt straff och de goda belönas. I zombiefilmer blir de som inte anstränger sig för gruppens bästa bitna. Jerry Määttä drar paralleller till hybris och nemesis, högmod och straff, från den grekiska mytologin.
I Terminator II: Judgment day (1991) tar maskinerna över. Det temat har blivit både mer vanligt och aktuellt.
– Datorerna blir allt snabbare och det finns farhågor om att gränsen mellan människa och maskin ska suddas ut även i verkligheten, säger Jerry Määttä.
Katastroffilmer säger något om tiden vi lever i. Från 1950-talet fram till Berlinmurens fall var det mycket kärnvapenkrig på filmduken. Det temat återkom under upprustningen på 1980-talet. Parallellt gjordes filmer om globala virus. Dagens stora hot terrorism, finansiell kollaps och klimatförändringar är svårare att skildra på film, menar Jerry Määttä.
– Långsamma skeenden är svåra att visualisera. Man måste förenkla så mycket, säger han.
Det tror han är ett skäl till att zombiegenren är så stor. Den konkretiserar abstrakta hot som vi bearbetar genom att titta på zombiefilmer.
Katastrofskildringarnas rötter sträcker sig nästan 5 000 år bakåt i tiden. Gilgamesheposet från 2 800 f Kr består av tolv lertavlor med kilskrift på babyloniska språket. På den elfte lertavlan samlar en man vid namn Utnapishtim frön och djur på en stor båt för att rädda dem från att gå under i en global översvämning. Den berättelsen blev senare Noaks ark i Gamla Testamentet, som i sin tur har inspirerat till många katastroffilmer. I den amerikanska filmen 2012 byggs flera arker i Kina när jorden håller på att gå under.
– Det är lättare att sälja en känd story. Precis som Titanic, alla känner till den katastrofen och det finns många filmer om den också, säger Jerry Määttä.
En av de allra första katastroffilmerna var Pompejis sista dagar, från 1913. Vulkanen Vesuvius utbrott år 79 efter Kristus, som begravde den italienska staden Pompeji i lava, är även den en av de mest skildrade katastroferna.
– Man kan spekulera om hur länge terrordådet den 11 september kommer att vara ett stort trauma. Det har redan kommit en hel del filmer och böcker som bearbetar den händelsen, säger Jerry Määttä.
Anna-Karin Linder Krauklis är speldesigner och skribent och skriver om bland annat film. Något hon ser ligger i tiden är nya versioner och uppföljningar av gamla filmer.
– För att möjligheten finns att göra fetare effekter nu, säger hon.
Den senaste är Independence Day: Återkomsten, som hade premiär i somras och utspelar sig 20 år efter den första alieninvasionen.
Genomgående för många filmer i den här genren är att något händer som gör att vi omvärderar vad som är viktigt i livet.
– Schablonen är en pappa som inte har tid med sina barn för att han prioriterar jobbet. Sedan inträffar en katastrof som får honom att börja bry sig om sin familj. Amerikanska produktioner är fixerade vid familjen och lojalitet, säger Anna-Karin Linder Krauklis.
Många katastroffilmer produceras i USA och speglar rädslor i väst, framför allt rädslan för att vår samhällsordning närmar sig ett slut. Det finns något ritualistiskt i att det återupprepar sig, särskilt i zombiefilmer. Det säger Johan Höglund, docent i engelska vid Linnéuniversitetet, med fokus på skräckfilm och litteratur.
– Andra knackar på dörren och vill in. Det finns en rädsla för islam och Kina som är tydlig nu i spel, litteratur och film, säger han.
Botemedlet i amerikanska filmer brukar vara styrka, enhet och våld. Johan Höglund drar paralleller till den republikanska presidentkandidaten Donald Trumps valkampanj.
– Trump undviker att problematisera och använder modellen av apokalypsen för att visa sig stark och orädd inför att använda våld. Han vill bygga murar mot Mexiko och pappersmurar mot muslimer, säger Johan Höglund.
I storfilmen World War Z (2013) med Brad Pitt i huvudrollen bygger de också murar, mot zombierna.
– World War Z har många likheter med Trump, men filmen komplicerar världsbilden mer, säger Johan Höglund.
Han berättar att USA:s försvarsmakt ofta sponsrar katastroffilmer. I gengäld får de lägga sig i manuset och styra över hur det amerikanska försvaret skildras.
Men det finns också katastroffilmer som ifrågasätter militära lösningar och vårt moderna samhälle, som fyller en funktion genom att föreslå andra lösningar på problemen. I lågbudgetfilmen Monster (2010) är murar och bomber verkningslösa mot de invaderande bläckfiskliknande rymdvarelserna. Människorna tvingas acceptera att varelserna blivit en del av ekosystemet.