En bondpojke tog över gården efter sin far, en skomakarson blev skomakare och ett barn till en ämbetsman blev en högre tjänsteman på en myndighet. Så såg det länge ut i Sverige. I dag är yrkesbanorna desto krokigare men det sociala arvet väger fortfarande tungt. Var tionde väljer samma yrke som någon av föräldrarna, enligt statistik från Statistiska centralbyrån och tidningen Du & Jobbet. Vanligast är det för fiskare och sjukvårdspersonal, där har en dryg tredjedel gått i föräldrarnas spår.
– När man gör sitt utbildningsval försöker man föreställa sig hur livet kommer att bli om man väljer en viss bana, säger Anna Sjögren, docent i nationalekonomi och verksam vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, Ifau.
Det val som man känner till är också de yrkena som känns möjliga att välja. Och de yrken som man känner till allra bäst är inte sällan föräldrarnas.
– Man kan bilda sig en mer eller mindre tydlig bild av hur livet kommer att bli. Att läkaryrket finns vet alla. Men hur man tar sig dit och hur man blir läkare vet inte alla, säger Anna Sjögren och fortsätter:
– Har man en förälder som är flygledare så kan man kanske tänka sig att bli det, medan andra inte ens vet att yrket finns.
Att välja något välkänt innebär mindre risker. För en oinvigd kan det kännas avlägset att våga sig på ett osäkert yrke som till exempel konstnär. Men har man växt upp med konstnärer har man en tydligare bild av vad som krävs – och vågar kanske därför ge sig in i det. Dessutom får man, enligt Anna Sjögren, ofta kapital på köpet om man väljer samma väg som föräldern. Det kan handla om ett företag, kunder eller ett upparbetat nätverk.
– Man har det på så vis ganska väl förspänt redan när man börjar arbeta.
Michael Allvin, doktor i psykologi vid Uppsala universitet tror att det framför allt är yrken med en tydlig identitet som fortsätter att gå i arv - yrken där kopplingen mellan jobb och individ är stark.
– Högprofilyrken som läkare och advokat har i alla fall tidigare haft en sådan koppling. Journalist kan jag också tänka mig är ett sådant, liksom skådespelare.
Michael Allvin menar liksom Anna Sjögren att barnen socialiseras in i yrket och lockas av tryggheten. Att välja samma yrke som en förälder kan kännas som det enklaste valet eftersom man vet hur det är, vad det innebär och redan har ett nätverk som kan hjälpa en nå målet.
– Det är ju standardvägen, the Highway. Väljer man inte den måste man göra en vänster eller högersväng.
Men Michael Allvin tror inte att valet att följa förälderns yrkesbana alltid är ens eget.
– Ibland som - kan jag tänka mig för ett barn till en bonde - blir det ganska mycket press att ta över gården. Eller en familj som alltid varit läkare, där barnet förväntas att hålla läkartraditionen högt. Då kan man fråga sig om det egentligen är ett val eller ett resultat av en stark press.
Han tror att mångfalden i dagens yrkesval är av godo och att antalet personer som följer i en förälders fotspår kommer att minska ännu mer i framtiden.
– Förr gick man per automatik i förälderns fotspår. Ett sådant samhälle känns avlägset i dag och jag tror det blir ännu mer uppluckrat i framtiden.
Inom vissa mansdominerade branscher är det vanligare att kvinnor har en förälder i branschen än att män har det. En genomgång som tidningen Du & jobbet gjort visar att 21 procent av de kvinnliga processoperatörerna vid stål- och metallverk har en förälder som arbetat med samma sak, jämfört med 13 procent av de manliga kollegorna. Lena Gonäs, forskare i arbetsvetenskap vid Karlstad universitet, tror att det kommer att bli allt vanligare att döttrar ärver sin pappas yrke.
– Den samhällspolitiska debatten har förändrats och i dag har kvinnor en bredare möjlighet. Tidsandan är en annan, val som känns naturliga i dag gjorde inte det för länge sedan.
I stort ser hon dagens stora valfrihet som en positiv utveckling. Med vidgade möjligheter blir chansen större att det blir ett bra val utifrån den enskilda individens förutsättningar och intressen. Samtidigt ställer det högre krav.
– Det är upp till var och en att skapa sin egen lycka, säger Lena Gonäs.
UNT FRÅGAR: Har dina föräldrars yrken påverkat ditt yrkesval?
Alexander Dettner, 26 år, Uppsala.
Yrke: Snart färdigutbildad jurist
– Ja, mina föräldrar är jurister och det är jag snart också. Om man inte riktigt vet vad man ska göra är det nog lätt att falla tillbaka på föräldrarnas val. Vi tror att vi är autonoma individer men i själva verket påverkas man nog mycket. Man känner till den världen, man vet vad man får. Jag har träffat jurister på middagar hemma och sett att de är rätt hyggliga människor.
Åsa Karlberg, 26 år, Uppsala.
Yrke: Läser programmet Internationell migration och etniska relationer
– Nä, jag ska bli utredare. Min mamma är undersköterska och min pappa självlärd it-expert på Skolverket. Jag är den första akademikern. Det var absolut inte självklart, men jag påverkades nog av mitt umgänge. Jag har fem syskon och alla arbetade inom vården förut, men nu har två tagit efter mig och börjat plugga. Ibland behöver man bara se att det finns andra saker att göra – och att det inte är så farligt att välja dem.
Alfredo Oyanadel, 27 år, Uppsala.
Yrke: Valutaväxlare på Arlanda
– Nej inte det minsta. Min mamma har arbetat som sjuksköterska men nu håller hon på att byta bana och utbildar sig till socionom. Och min pappa har varit gruvarbetare i Chile, men nu är han pensionär. Ingen i min släkt har valt samma yrke. Vi har lite haft den kulturen att alla valt sin egen bana.
Ingrid Håkanson, 70 år, Uppsala.
Yrke: Pensionerad speciallärare
– Ja, det kan man säga. Mina föräldrar var lärare och jag blev det också fantasilöst nog. Förr var lärare ett statusyrke och nästan alla i min släkt var antingen det eller sjuksköterska – det blev min syster förresten. Egentligen ville jag bli skådespelare men mina föräldrar hade aldrig godkänt det, de ville att jag skulle bli en akademiker. Men min dotter har valt en annan bana. Hon utbildade sig till kulturvetare och är webbredaktör nu.
Stefan Grillfors, 45 år, Svista.
Yrke: Servicearbetare på Gamla Uppsala buss
– Jo så är det nog. Men mest för att man var intresserad av de sakerna. Pappa var bonddräng och körde buss och lastbil och själv har jag gått på Jällas lantbruksskola. Jag har kört stadsbuss i Uppsala förut och nu reparerar och servar jag bussar. Nästa år får jag en guldklocka, då jag varit på Gamla Uppsala buss 25 år.
Jana Johnsson, 56 år från Halmstad och dottern Mimmi Johnsson Berger, 32 år, Uppsala.
Mimmi: – Jag har fått välja helt själv. Jag utbildade mig till ingenjör men det var svårt att få jobb så jag utbildade mig till lärare i matte och naturvetenskap. Nu arbetar jag i grundskolan.
Jana: – Jag valde också helt själv. I botten är jag undersköterska, men sedan har jag utbildat mig till socionom och psykoterapeut. Jag jobbar fortfarande inom vården, på två vårdcentraler.