Vatten och bröd är en juridisk term för straff på svältkost, som avskaffades i Sverige 1884.
Det är denna straffterm som man associerar till när man hör om frukostarna på Hälsans förskola. Koncernen med verksamhet i Stockholm, Sigtuna och Uppsala kommun, lovar att måltider ska vara ”noga planerade utifrån ett hälsosamt tänkande”.
Den glättade hälsoprofilen krackelerar. Genom hög beläggning, kostnadskontroll och snabba vinster ville Hälsans förskola starta 50 nya förskolor på fem år och nå en omsättning på 300 miljoner. Samtidigt som omsättningen ökar från sex till 48 miljoner på fyra år hålls matbudgetarna så låga att kock efter kock säger upp sig. Även personalen skulle äta av barnens ranson på totalt nio-tolv kronor per barn och dag.
Hälsans förskolas ägare, Bijan Fahimi, medger nu att matbudgeten varit ”för stram”.
Det fanns dock fler brister. Personalstyrkan var för liten. Personalomsättningen stor. Det var ont om leksaker och möbler. Men hungriga, tandlösa ettåringar som kämpar med en knäckebrödsskiva till frukost blev symbolen för eländet. En dag, när maten var slut, gick verksamhetschefen i Nacka – en av fem på två år – och handlade, men blev då utskälld av styrelsen. Fahimi erkänner nu att styrelsen detaljstyrt skolorna. I dag har cheferna större frihet och egen budget.
Hälsans förskola satte rekord i klagomål i Nacka, och lämnade kommunen. Samtidigt öppnade man en rad nya avdelningar, bland annat i Stockholm. Samma visa. Barnen får vatten och bröd. Chefer, personal och kockar slutar. På Kungsholmen noterar föräldrar såriga barnrumpor på grund av genomblöta blöjor. Förädrar köper mat för egna pengar. Till slut gör kommunen en inspektion.
Både kommunala och privata förskolor kan ha brister. Det är dock bara privata förskolor som kan misstänkas för att sänka kvaliteten för att kunna ta ut vinster. Bijan Fahimi skriver i en debattartikel i Dagens samhälle att ”vi har återinvesterat mer än vår sammanlagda vinst enbart i upprustning av befintliga förskolor.” Det är väl bra om man nu gör det självklara. Hälsans förskola har en del att bevisa.
De som förespråkar vinstdrivande verksamheter i omsorgen använder marknadsargumentet om självsanering: om det inte fungerar bra kommer ”kunden” att söka sig någon annanstans. Men i en förskola kan ”kunden”, barnet, inte berätta om bristerna och vet inte vad hen bör förvänta sig. Och föräldrarna kan oftast inte söka sig någon annanstans – för det är kö. Marknadsmekanismerna är satta ur spel. Därför bör man ifrågasätta om förskolor alls ska kunna drivas på det här sättet.
En annan av 1800-talets juridiska termer var ”förlust av medborgerligt förtroende”. Man måste utgå från att Bijan Fahimi – tidigare styrelseledamot i FP samt ersättare i riksdagen och Europaparlamentet – efter vad som avslöjats aldrig mer åtnjuter politiska förtroendeuppdrag.