- Man talar inte om att man är ensam. Jag skämdes nog och frågade mig varför jag inte hade några vänner. Var jag så himla tråkig?
Cecilia Larsson, 48 år, slår ut med händerna och höjer på ögonbrynen. Att frågan är retorisk är det inget tvivel om. I dag, när Cecilias situation ser annorlunda ut än den gjorde för ett par år sedan, kan hon se människors ofrivilliga ensamhet ur ett annat perspektiv.
- Jag tror att det behövs en förändrad syn i samhället. Människor som är ensamma och mår dåligt idag kanske inte skulle må så dåligt om det hade varit lite öppnare och mer accepterat att vara ensam.
Cecilia flyttade till Uppsala från Göteborg för lite mer 20 år sedan. Hon var en av få som drogs till staden utan att vara student. För henne var det i stället kärleken som lockade, hon hade träffat en kille som pluggade i Uppsala. De sågs mest på helgerna, och när Cecilias vikariat i Göteborg tog slut bestämde hon sig för att ta chansen och flytta.
Men när hon och den nya kärleken började umgås i vardagen insåg de snart att det inte var riktigt samma sak som att ses under korta romantiska helger. Förhållandet tog slut men Cecilia, som börjat skaffa sig ett nytt liv i Uppsala, bestämde sig för att bo kvar. Men hon märkte snart att det var en omsättning på folk i staden, studenter som pluggat färdigt drog vidare, och att hennes vänner fick allt mindre tid att umgås när familj och barn kom in i bilden.
- Det kändes som att alla hade familj och så mycket att göra. Om jag ringde och frågade om vi skulle gå på bio kunde de säga ”vi kan gå nästa vecka”. Men jag ville ju göra något nu! säger Cecilia Larsson frustrerat.
Hon blev mer och mer ensam och började fundera. Var det hennes eget fel att hon inte hade någon att umgås med? Hon såg sig själv som en social person, ändå tillbringade hon mer och mer tid för sig själv.
- Luktar jag illa, är jag ful? Det är en massa sådana tankar som kommer upp. Man skuldbelägger sig själv väldigt mycket, och man talar inte om för någon att man är ensam.
Eftersom Cecilia inte ville ligga folk till last, och tjata om att träffas slutade hon så småningom att höra av sig. Att umgås måste vara ett givande och tagande, tycke hon.
- Man kan inte tjata sig till gemenskap. Ringa och säga ”ska vi hitta på något nu då?”. Det kan inte bara vara jag som frågar om jag får vara med och leka. Jag måste känna att folk umgås med mig för att de vill, inte för att de måste.
Men ibland var desperationen så stor att hon hellre träffade någon som tyckte synd om henne, än ingen alls. Storhelgerna kunde bli särskilt jobbiga, särskilt de år då ledigheten låg på ett sätt så att hon inte hade möjlighet att åka ner till föräldrarna i Göteborg.
- Många julaftnar har jag firat själv och det har varit tufft. Även om man försöker peppa upp sig med att ”åh, jag får välja vilket program jag ska se på tv”, ”jag kan få gå i pyjamas hela dagen om jag vill” och sådant. Sen har alltid någon fått dåligt samvete och bjudit in mig på juldagen eller annandagen. ”Ja, men kom du på annandagen, det var ju så synd om dig som satt ensam på julafton.”
- Och det känns ju jättekonstigt. Ska jag komma för att döva någons samvete? Ändå har jag ändå varit så desperat att jag tackat ja.
En stor del i att hon blivit ensam tror hon handlar om att hon inte haft någon partner. Inte för att det hon saknar är just en sådan, men för att det förväntas. Om man är ensam ska man åtminstone vara skild och ha barn.
- När jag säger som det är, då är det nästan så att folk tappar hakan. Det blir tyst och de vill inte fråga mer. Det är nog lite skamligt och tabubelagt, särskilt om man närmar sig 50. ”Varför har inte du hittat nån?”
Men kärleken är inte det hon saknat mest. Det är vännerna, att ha någon att umgås och göra roliga saker tillsammans med. Och i dag ser Cecilias situation betydligt ljusare ut. Sedan ett par år tillbaka är hon väldigt aktiv i Uppsala Singelklubb, en mötesplats för ensamstående personer som vill träffa nya människor och få vänner att uppleva livet tillsammans med. Det är absolut inte någon dejtingklubb, påpekar Cecilia bestämt. De som är ute efter något sådant får vända sig någon annanstans.
- Singelklubben är ett sätt att få vänner. Man går ut och har roligt, som vanlig folk som är i relationer gör. Lär sig att umgås med folk, höll jag på att säga.
- För det är också det som är nackdelen med ensamhet, att man blir asocial. Du vet inte hur du för dig och hur man umgås på ett socialt och avslappnat sätt med kompisar.
Singelklubben har runt 70 medlemmar och medelåldern ligger på 60 år. Tillsammans går de på bio, teater, dans och allt möjligt annat. Bara ett par dagar innan jag träffar Cecilia har hon och två klubbkompisar varit på Cosmonova.
- Jag är jätteglad för Singelklubben. Jag har hittat folk att umgås med och har fått nya vänner , folk jag kan ringa och prata bort en halvtimme med en vardagkväll.
Men visst kändes det lite obekvämt, första gången hon skulle ta kontakt med klubben. Och hon tror att många ensamma människor i dag har svårt att ta ett sådant steg, erkänna för sig själv och andra att de faktiskt är ensamma.
- Jag tror att folk skäms, ensamhet är ett tabubelagt ämne i samhället. Man frågar inte varandra om sådana saker. Om jag frågar en arbetskamrat hur den har det med vänner och hon då skulle erkänna: ”men du, jag sitter ensam varje helg”. Då är frågan hur jag skulle reagera. Om jag skulle få ett ärligt svar, då innebär det att jag måste ta ett visst ansvar. Har jag tid, möjlighet, lust att göra det?