Var har stjärngossen tagit vägen

Tiggarpack, folklustspelare, nykterhetens omslagspojke och bärare av det heligaste bland budskap - stjärngossen Staffan är en många, många hundra år gammal figur och har genom seklen lagt lager till lager av innebörd till sin skepnad.
Men inget varar för evigt. I bästa fall har stjärngossen tagit en välbehövlig vila, i värsta fall håller vi på att förlora honom.
- Jo, det ligger något i det. När min son gick i luciatåg sist var det knappt någon enda stjärngosse med, svarar Jenny Jobe, förskollärare på Solskenets förskola i Gränby.

En gallup bland barnen på förskolan visar att bara en stjärngosse kommer att finnas i det 36-hövdade luciatåget i år. Tjejerna vill inte heller vara Staffan.
På Bergaskolan i Kåbo är det samma sak. Av 130 elever har man kanske lyckats skrapa ihop fem stjärngossar - under villkoret att man slipper strutar. Musikläraren har själv dåliga egna erfarenheter av strutar, berättar skoladministratören Stefan Öberg:
- Jag närmar mig 60, men jag minns att jag nog tyckte att det var lite töntigt med stjärngossar redan på min tid. Samtidigt var det de lite tuffare grabbarna, som faktiskt vågade vara Staffan.

Staffan var stalledräng hos kung Herodes. Han såg den besynnerliga stjärnan lysa över Betlehem och förtalte kungen om hur detta betydde Kristi födelse. Herodes, styv i korken, menade att det var dumheter, lika omöjligt som att den stekta tuppen på bordet skulle flyga upp och börja gala. Naturligtvis flaxade fågeln upp och galde om Jesusbarnet, Guds son. Straffet för drängen: stening.
Staffan blev sankt, ett helgon, och i Sverige kom vi att högtidlighålla hans minne redan under medeltidens stjärnspel. I Uppland gick man Staffansgång på Annandagen:
- Huvudfiguren i julspelet, Staffan med stjärnan, har haft en väldigt stark ställning i Uppland. Traditionen har levt kvar ovanligt länge och i Hagby lever den än, med män som sjunger Staffan på annandagen, berättar Håkan Liby, landsantikvarie och chef för Upplandsmuseet.

Med stor, brinnande stjärna kunde ynglingar vandra mellan gårdarna, låta stjärnan dingla utanför fönstret till det sovande gårdsfolket, som fick bjuda på vad huset förmådde.
Troligtvis är det först under 1900-talet som Sankta Lucia och Sankt Staffan blivit riktigt goda vänner. Men det var vid den 13 december, lusse långnatt (längsta natten innan kalendern gjordes om och djävulens och oknyttens högtidsstund), som skolterminen slutade för gymnasisterna, djäknarna. För att samla pengar till fortsatta studier sjöng man, livades och tiggde bidrag. Under 1900-talets början adopterades denna lite tufsiga, stökiga gosse av en gryende nykterhetsrörelse och blev sådan vi känner honom i dag.

Runt om i landet pågår i dag försök att höja statusen för Staffan. I till exempel Piteå röstar man fram årets stjärngosse, som man länge tävlat om den ärofulla luciatiteln. Anna Axelsson-Frisk, musiklärare på Domarringen i Svartbäcken, har en rätt okomplicerad syn på stjärngossens fortlevnad:
- Det beror på vad man själv har för inställning. Vi tycker att det är viktigt med traditionen och har bestämt att det ska vara si och så många tomtar och pepparkaksgubbar och lucior. Resten får vara stjärngossar och tärnor. Vi lottar om saken och det är ingen som gnisslar.

Varför är det så känsligt, det här med struten?
- Ja, men sätt på dig en själv, så får du känna hur det känns! Det blir kräftskiva. Och de går bara sönder hela tiden.
Kanske föll Staffans dom, att dö töntdöden, i samma stund som någon pappskalle uppfann dumstruten. Henninen var de medeltida fina damernas strutformade huvudbonad. Kyrkans mäktiga män har också gillat strutar.
Länsantikvarien blir månne en smula nedslagen över beskedet om hur stjärngossen tynar bort.
- Oj, då! Ja, jag anar väl att det är så, men vad det beror på... kanske att det är en så diffus figur? Barnen förstår kanske inte riktigt vad det är för typ medan alla vet vem tomten är, funderar Håkan Libby.

Än saluförs dock stjärngossepappen bland tomtelinnen, pepparkakssparkdräkter och allsköns nya påfund. Själv förespråkar man ju några saffransgula lussekatter - vore det inte ett fantastiskt tillägg till detta brokiga tåg? Nytt måste inte tvunget tränga bort gammalt. Nog måste även i detta millennium finnas plats för gossar med julens stjärna i sina händer. När natten går riktigt tunga fjät gör en stjärnbeströdd, toppig hatt världen lite mer fröjdefull. Så häng i, Staffan!

Var har stjärngossen tagit vägen

Han är Lucias goda vän, på nobelt uppdrag: håller själva Betlehems stjärna i sina händer. Uppland har varit ett av de starkaste Staffansfästena. Men den en gång så stolta struten slokar. Stjärngossen för i dag en tynande tillvaro, möjligtvis kan han hoppas på inkvotering.