Therese Lilliesköld forskar på anknytningen mellan djur och människa, antrozoologi. Hon har hållit kurser bland annat på djurskyddsenheten vid Länsstyrelsen i Uppsala som omhändertar vanvårdade djur.
Länsstyrelsen i Uppsala har fått in 50 anmälningar om vanvårdade djur sedan 2019, och en av de vanligaste orsakerna till vanvård är att människor samlar på djur.
Therese Lilliesköld forskar på relationen mellan djur och människa, antrozoologi, och har hållit kurser bland annat på djurskyddsenheten på Länsstyrelsen i Uppsala som omhändertar vanvårdade djur.
– Det finns väldigt många djur och människor som lider i Sverige. När en människa samlar på djur och har 80 katter i en tvåa är det inte bara djuren som far illa, utan även den som har djuren och dess anhöriga, i synnerhet barn.
Patologiskt samlande kom in 2013 som en psykiatrisk diagnos på DSM5, det internationella klassifikationssystemet för psykiatriska sjukdomar. Det är ett tvångssyndrom och att samla på djur är en typ av patologiskt samlande som annars ofta handlar om prylar.
Eftersom det i Sverige nästan helt saknas forskning på ämnet sökte Therese Lilliesköld tillsammans med Carin Holmberg pengar för att genomföra en pilotstudie som resulterade i boken "Djursamlare och samlade djur". I denna gjorde de en enkätstudie bland länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer, intervjuade katthem, hundhem och saneringsfirmor.
– Det öppnade sig en värld av elände som ingen gör något åt. Drivor av döda djur kunde ligga hemma hos de här personerna tillsammans med sjuka djur och på så trånga ytor att det var svårt att ta sig fram.
Inom forskningen kan man dela in djursamlarna i tre grupper.
Den första är "Den överbelastade omvårdaren". Det kan vara en person som har exempelvis en kennel där allt fungerat bra – och så händer något, som en skilsmässa, och då kan personen sedan inte sluta samla. Den andra kategorin är "Räddarna". De upplever att de räddar djur och att de är de enda som kan sköta dem. Den tredje kategorin är "Exploatören". De har sociopatiska drag och känner inte för djuren utan vill vinna något på dem. De samlar ofta på utrotningshotade djur.
– Det är ofta väldigt ensamma människor med en sårig bakgrund. Det kan vara barndomstrauman och övergrepp som man inte fått hjälp med i tid, och så har man djuren i stället.
Det stora problemet enligt Therese Lilliesköld är att djursamlande möts som ett djurskyddsproblem när det är ett psykiskt problem för människor. Djurskyddsinspektörerna tar bara de vanvårdade djuren och så lämnas den samlande människan kvar ensam.
– Efter ett djurbeslag är det hög självmordsfrekvens. De här människorna klarar inte av att leva utan att samla på djur och därför tar de sina liv. Andra börjar samla på nya djur och så börjar allt om igen.
Lösningen på problemen är enligt Therese Lilliesköld samordning mellan myndigheter så att psykiatri och socialtjänst kommer in i dessa ärenden så tidigt som möjligt så att även den som samlar får hjälp. Det finns en stor studie från USA där man i North Carolina har byggt upp team med socialtjänst, polis, psykiatri och djurskydd och skiljt djuren från människorna och där har man sett att problemet har minskat.
Har problemen med djursamling blivit värre under pandemin?
– Min känsla är att det har ökat för att all psykisk ohälsa har ökat. Isolering gagnar inte det här. Det som ger en viss förbättring är att inspektörerna åker ut regelbundet på vissa adresser. Under pandemin har man skickat brev istället och då har de här människorna lämnats ifred med djuren och sjukdomen.