Vanligt att döende inte ges vätskedropp
Hur ofta läkare aktivt beslutar att avstå från ett ge närings- och vätskedropp till patienter i livets slutskede skiftar kraftigt mellan olika europeiska länder. I Sverige föregås 7 procent av dödsfallen av sådana potentiellt livsförkortande beslut.
- Det verkar inte finnas något utbrett stöd i läkarkåren för att rutinmässigt alltid sätta in näring och vätska till patienter i livets allra sista skede, säger docent Rurik Löfmark vid Centrum för bioetik vid Karolinska institutet och Uppsala universitet.
Han är en av de ansvariga för studien i vilken läkare i Belgien, Danmark, Italien, Nederländerna, Schweiz och Sverige anonymt besvarat en enkät kring drygt 20 000 patienter som de haft ansvaret för i livets slutskede.
- Det har länge pågått en medicinsk och etisk debatt i frågan om att avstå från att ge näring och vätska i livets slutskede, men det här är första gången som någon kartlagt hur ofta och till vilka patienter vi läkare medvetet väljer att inte ge sådan vård, säger Rurik Löfmark.
Svaren visar att läkare i alla sex länderna aktivt tar beslut om att avstå från att ge närings- eller vätskedropp till patienter i livets slutskede. De förekommer oftast i Holland och är minst vanliga i Italien, där 11 respektive knappt 3 procent av alla dödsfall föregås av beslut att avstå från konstgjord närings- eller vätsketillförsel. I Sverige är motsvarande siffra 7 procent.
I alla sex länderna är det vanligare att läkarna beslutar att inte påbörja närings- och vätskedropp till en döende patient som själv inte klarar att äta och dricka än att de väljer att avbryta redan pågående behandling.
- I de allra flesta fallen sker detta i livets absoluta slutskede. I Sverige till exempel bedömde läkarna som tagit beslut om att inte ge näring och vätska att det i mer än nio fall av tio förkortat patientens liv med mindre än en vecka, säger Rurik Löfmark.
I de fall patienterna fortfarande är så kontaktbara att de kan fatta egna beslut har läkarna i majoriteten av fallen i förväg diskuterat med patienten, oftast även anhöriga, om att avstå från att ge närings- och vätskedropp. Men de allra flesta patienter är i så dåligt skick när beslut om att avstå från vätska eller näring tas att de själva är oförmögna delta i en sådan diskussion.
I Sverige fattas mer än en tredjedel av besluten om att avstå från denna basbehandling utan någon föregående diskussion med vare sig patienten själv eller anhöriga.
- Man skulle önska att betydligt fler läkare i ett tidigare skede, innan patienten hunnit bli så svårt påverkad av sin sjukdom, diskuterade frågan om att avstå från närings- och vätskebehandling med både patienten själv och anhöriga. I det avseendet är Nederländerna ett föredöme, säger Rurik Löfmark.
En mycket diskuterad fråga är om det i livets allra sista skede är plågsamt för patienten att svälta och torka ut, som är följden av att avstå från näring och vätska.
- Mycket talar för att så inte är fallet. Döende personer slutar ofta att äta och dricka eftersom de inte längre känner hunger och törst. I vår studie fick patienterna utan närings- eller vätskedropp inte mer av annan symptomlindrande behandling än andra döende patienter. Det talar för att avsaknaden av näring och vätska inte medförde något extra lidande under deras allra sista dagar i livet, säger Rurik Löfmark.
Studien publiceras i det senaste numret av facktidskriften Journal of Pain Symptom Management.
Så jobbar vi med nyheter