- Jag hoppas fortfarande att någon ska vilja ta över, här finns ju fortfarande en del kläder, tyger och knappar. Och lokalen är underbar. Känn vilken harmoni det finns i det här rummet, säger Vanja Brunzell.
Den stora salen i brukslängan är tömd sånär som på ett bord i vikingastil som Vanja Brunzell hittat på en loppmarknad. När hon bestämde sig för att bedriva sin verksamhet här var det bara jordgolv eftersom det varit sadelmakeri.
Men kommunen bestämde sig att renovera eftersom de gärna ville ha dit Vanja Brunzell.
- Titta, trägolvet följer precis kanterna på naturstenarna i väggen. Det är så omsorgsfullt gjort! Här har jag haft många modevisningar.
Tipset att etablera sig i Österbybruk kom från modefotografen Göran Hansson som bodde där. Han tyckte det behövdes en arbetsplats för kvinnorna i bygden.
- Det var inte helt lätt att vara företagare här, för brukstraditionen var stark och männen ville själva försörja sina kvinnor. En av mina sömmerskor var tvungen att ta ledigt sex veckor före varje högtid för då kom mannens faster på besök. En annan kunde bara plocka fram symaskinen i smyg när mannen gått till jobbet. Och om de skulle ha syjunta hemma så behövde de vara lediga en vecka och baka och stryka gardiner.
Trots detta, och trots att Vanja Brunzell inte säger sig vara särskilt ekonomiskt lagd, har hon hankat sig fram och fått hålla på med precis det hon allra helst vill. Det är kickarna hon fått av det som gjort att hon orkat så länge.
- Jag har haft fantastiskt roligt. Det är ett under att jag faktiskt har lyckats driva den här verksamheten i över 40 år.
Den lokala brukstraditionen har även inspirerat Vanja Brunzell. Hennes smedsskjorta har varit populär ända sedan 60-talet och hon berättar att en kvinna i Stockholm har 32 stycken. Vanja Brunzell ger intryck av att vara en stark kvinna som vet vad hon vill.
Starka kvinnor har hon gärna lyft fram genom sitt klädskapande. Ett exempel är unionsklänningen. Den gjordes som en hyllning till drottning Margareta, skaparen av Kalmarunionen.
Brukslängan ägs av Bruno Liljefors-stiftelsen och de vill, liksom Vanja Brunzell, gärna se någon form av fortsatt verksamhet. Kanske hantverk eller ett konstgalleri. Vi ger blommorna lite vatten och bommar igen de dubbla dörrarna.
Hur känns det att stänga igen?
- Det är vemodigt och det är svårt att ställa om sig. Jag har ju brunnit för det här i hela mitt liv.
Frågan är hur väl hon kommer att lyckas med att gå i pension. Redan i september väntar en auktion på Stockholms auktionsverk där hon ska sälja ut kläder som hon har kvar.