– Jag är glad att också vita – inte bara people of colour – engagerar sig mot rasismen just nu, säger Vanessa Kamga.
Hon är diskuskastaren som i dagarna satt nytt personligt rekord med 60,01 meter. Rekordet gör henne till tvåa i Sverige genom tiderna. Hon äter gröt med färska bär när vi träffas i hennes hem i Sala backe. Vi ska prata om rasism ur hennes perspektiv med anledning av de manifestationer och protester som pågår både i sociala medier och runtomkring i världen, flera i Sverige och några i Uppsala.
Vanessa Kamga är engagerad via sociala medier men har inte demonstrerat på grund av coronapandemin. Hon påpekar att rasism inte alltid är så uppenbar som nu.
– Rasism är inte enbart stora grejer som polisskjutningar eller att bli påhoppad. Rasism är det som händer i vardagen och att det händer gång på gång. Blickar som signalerar: "Vad gör du här", eller att folk går över till andra sidans trottoar. Sånt som markerar vi-och-dom och som de flesta inte reflekterar över. Känslan av att inte inkluderas, säger hon.
I höstas blev Vanessa utsatt för en rasistisk attack under Finnkampen på Stockholms stadion. Något UNT tidigare skrivit om.
– Jag gick ensam på läktaren och mötte en vuxen man som tittade extra mycket på mig. Det berodde nog på mina landslagskläder tänkte jag.
Men han var ingen vanlig supporter.
– "Du är äcklig – du är inte svensk", skrek han rakt i mitt ansikte och gick upp hotfullt mot mig. Han pekade på mina landslagskläder och jag blev rädd för att han var så aggressiv och otroligt obehaglig. Jag sprang därifrån, säger Vanessa Kamga.
Till en början höll hon händelsen inom sig. Men på kvällen på väg hem i bussen berättade hon för ledningen. Och hennes förbundskapten sa direkt att de skulle göra en polisanmälan. Anmälan ledde inte till att någon greps.
– Det hände på en öppen plats med människor runtomkring. Efteråt oroade jag mig över vad en så aggressiv person skulle ha gjort om jag hade mött honom ensam i mörkret.
Hon ser sig själv som privilegierad som jobbar och tränar inom friidrottsvärlden som är en inkluderande miljö.
– Vi rör oss i en internationell miljö och har blandade etniska bakgrunder. Om du skulle prata med en svart 21-åring från en annan bransch skulle hen nog berätta helt andra saker om rasism.
Hemifrån har hon blivit peppad att stå upp för vem hon är. Hon minns när familjen bodde ett radhusområde i Gävle, dit de flyttat från Vilhelmina, att hennes pappa stod ute och rökte en kväll. En granne kom förbi, skrek n-ordet och att Vanessas pappa skulle försvinna. Hennes mamma, som är vit, måste förklara för grannen som inte litade på pappan när han sa att han bodde där.
– Nästan alltid när jag träffar någon ny frågar de: “Vart kommer du ifrån” och jag säger “Vilhelmina”. Då säger de: “Nej, jag menar på riktigt, vart kommer du ifrån”. Det är så vanligt att jag normaliserat det, säger hon.
Vanessa får kraft av att veta att hon är en förebild för yngre tjejer när hon visar sig offentligt bland skivstänger och som representant för landslaget.
– Somliga menar att den som talar om rasismen i Sverige skapar problemen genom att dela upp människor utifrån hudfärg. Men det är inte vi som talar om vad som händer som är problemet. Problemet är rasismen och den kommer finnas kvar om alla undviker att tala om den.