UNT:s tv-kanal 24 UNT har gjort ett reportage om de familjer som bor i bilar på Katedralskolans parkering. När jag ser reportaget kan jag inte, hur jag än försöker, förstå hur det är möjligt – hur politiker, tjänstemän och poliser kan låta det fortgå. Enligt Sven Jennstål, skötselansvarig på Svensk markservice, har ju parkeringen fungerat som boende för ett antal familjer under minst tre år.
Jennstål uppger att det som mest har handlat om fem bilar. Förutom vuxna rör det sig om uppskattningsvis fem barn i åldrarna ett till tolv år, som tidvis har bott på parkeringen, huvudsakligen under sommarhalvåret men också under delar av de kallare årstiderna. Någon värme har förstås inte funnits i bilarna och behoven har utförts i kringliggande buskage. Hur den personliga hygienen har kunnat skötas är ett frågetecken.
Både Svensk markservice och Katedralskolan har upprepade gånger anmält det hela till polis och socialtjänst – utan resultat. Visserligen är det inte självklart hur socialtjänsten ska agera när det handlar om utländska medborgare. Det kan tänkas att svensk lag krockar med EU-bestämmelser. Men eftersom ingenting har gjorts, har det förstås inte heller gått att fastställa vilka rättsliga målkonflikter som skulle kunna sätta käppar i hjulet för ett ingripande.
Men inte ens om kommunen hade brytt sig om att undersöka saken och lagstiftningen hade visat sig problematisk, hade det fråntagit socialtjänsten ansvar. Om barn far illa måste man agera, det är man skyldig dem. Och om regelverket sätter stopp, får man hitta vägar runt det. Men det har inte gjorts.
Nu säger visserligen Anders A Aronsson (FP), ordförande i socialnämnden för barn och unga, till UNT att ”vi likställer alla barn och slår fast att alla ska ha det bra”. Men varför ska man först nu upprätta en handlingsplan för barn i den här situationen? Efter så lång tid? Och vad förklarar polisens passivitet? Parkeringsplatsen tillhör ju Katedralskolan.
Det går inte att svara på de frågorna utan att det knyter sig i magen. Hade det verkligen tagit så lång tid om det varit grannbarnen och inte den verklighet som vi inte vill se? Den som syns varje dag på gator och torg, men som vi låtsas inte finns.