Precis som i länder som Tyskland och Finland finns det i Nederländerna ett missnöje med de aktioner som genomförs på EU-nivå för att rädda euron och EU-länder i djup ekonomisk kris. Det ifrågasätts varför länder som sköter sig måste betala för länder som inte har hållit hårt nog i plånboken. Under den nederländska valrörelsen gjorde Geert Wilders Frihetspartiet och det Socialistiska partiet sitt bästa för att surfa på denna missnöjesvåg. Det förra partiet krävde ett EU-utträde, medan det senare sa nej till samtliga stödpaket till EU:s krisländer. Till en början såg det ut att lyckas. Socialistpartiet stärkte sitt stöd i opinionsundersökning efter opinionsundersökning. Men sedan hände något.
När röstsiffrorna ramlade in var det nämligen det högerliberala regeringspartiet VVD och det socialdemokratiska oppositionspartiet PvdA som var de stora segrarna. Bägge partiernas resultat överträffade opinionsmätningar och valanalytikernas prognoser. Visserligen kom valrörelsens slutspurt att handla om ekonomisk politik, men det är ändå talande att det var två tydligt EU-positiva partier som stärkte sin ställning. Lite i skymundan av VVD och PvdA gick även vänsterliberala D66 framåt.
Försöket att dra nytta av euroskepsis och EU:s krishantering föll därmed pladask. Socialistiska partiet vann inga nya mandat alls med sin hårda linje och Frihetspartiet backade stort och var valets förlorare.
Det är för tidigt att spekulera i vilka partier som kommer att ingå i den nederländska regeringen. Varken VVD eller PvdA kan bilda en majoritetsregering med stöd av småpartierna i respektive politiskt block.
Oavsett utgången av förhandlingarna sänder valresultatet dock en signal till resten av EU, som på sitt sätt är nog så viktig som stödfonder och räddningspaket. För vad valet visar är ju att Nederländerna är mer än tulpaner och populism, och att domedagsprofeterna har fel – krisen har inte knäckt tron på den europeiska gemenskapen.