Leif Lewin öppnar dörren till sin lägenhet i den vackra nyrenässansbyggnaden på Skolgatan 31. Vi kommer först in i en smal hall, där tapeterna går i rosa med stänk av rött och guld. På två steg är vi sedan inne i det smått överväldigande vardagsrummet, målat i varmt rött.
– Det är en kinesisk inredningsprincip. I hallen ska det vara milt och förberedande inför nästa rum, famnen, det välkomnande vardagsrummet, säger Leif Lewin.
– Jag är väldigt nöjd med färgen. Jag var angelägen om en röd färg i hemmets hjärta. Ingen tyckte det var en bra idé, men nu i efterhand har alla blivit nöjda.
Under de 36 år som Leif Lewin var skytteansk professor i vältalighet och statskunskap bodde han och hans familj i Skytteanum, men när han pensionerades 2008 behövde de byta bostad. Redan tio år innan pensioneringen började han leta efter alternativ.
– Min fru tyckte att det var för tidigt, men när vi kom hit och hon fick se kakelugnen i köket sa hon ”vi tar den”, utan att ens ha sett de andra rummen.
På väggarna i vardagsrummet trängs konst med gustavianska speglar. Också här pryds ett av hörnen av en vacker kakelugn, som liksom de övriga i lägenheten är i original från byggnadsåret 1890. En kanapé vid fönstret har klätts om för att passa den röda väggen. Bredvid hänger ett fotografi föreställande Leif och Barbro Lewin samt ett hundratal andra gäster dansandes på Nobelfesten.
Vi slår oss ned i en elegant soffgrupp och den tidigare professorn i vältalighet ger en lektion om byggnaden vi befinner oss i, och också om Uppsalas historia.
– Uppsala var länge en fattig liten socken. Jag citerar biskop Erik Fahlcrantz som likande staden med sina låga röda hus och gröna torvtak med ett fat kräftor med dill. Så var det ända till slutet av 1800-talet när Uppsala, liksom många andra städer, började rycka upp sig.
Avgörande för förbättringen av området var byggandet av Katedralskolan. Gatan bytte då namn från Ladugatan till Skolgatan och stadsarkitekten Karl Axel Ekholm ritade flera ståtliga nyrenässanshus, bland annat det Rappska huset som revs 1964, och också stenhuset på Skolgatan 31. Byggnationen ledde till en statushöjning av området och ännu bättre blev läget när spårvagnarna kom och en hållplats placerades utanför huset, vid dåvarande apoteket Hägern.
– Kulturhistoriskt var 1880-talet en period när Sverige ryckte upp sig. Industrialiseringen kom väldigt snabbt och man hann i kapp de andra länderna. Detta hus var då ett uttryck för stadsarkitektens ambitioner, berättar Leif Lewin.
Från början bestod huset av stora våningar, med två lägenheter på varje våningsplan. Här bodde då den tidens överklass med sitt tjänstefolk. Slutet av 1970-talet var en nedgångsperiod och huset var då mycket eftersatt. En Västeråsfirma ägde byggnaden och hade rivningskontrakt. Tanken var att det skulle rivas, precis som Rappska huset.
– Men två familjer köpte huset mycket billigt och bestämde sig för att rusta upp det. 1983 gjorde de om lägenheterna till bostadsrätter och det var också då man delade upp de 200 kvadratmetrarna i tre mindre lägenheter. Vilket var dumt, för nu är stora våningar mycket eftertraktade.
Leif och Barbro Lewin bor i de tre stora ”paradrummen” med kök medan de andra två lägenheterna består av smårum där tjänstefolket levde.
När de flyttade hit lät de bland annat måla om lägenhetens alla rum. I köket fick den mycket vackra kakelugnen i vitt med blom- och fågelmönster i pastellfärger bestämma tonen – ljust rosa.
– Inte bara min fru föll för kakelugnen, det gjorde också drottning Silvia som var här och tittade på våningen som eventuellt boende för kronprinsessan Victoria som under en tid planerade att studera i Uppsala, säger Leif Lewin och visar hur drottningen la handen på kakelugnen i en uppskattande gest.
I ”Hörnrummet” brukar Lewins ha middagar och sammankomster. Väggarna är klädda med konst av Peter Dahl och i hörnfönstret har man utsikt över körsbärsträden utanför restaurang Le Parc. Rummet är mycket ljust och temafärgen turkos, efter ett barockskåp som Leif Lewin köpte in när han var doktorand.
Många av möblerna och föremålen är annars arvegods av Barbro Lewins mormor, och själv är Leif Lewin road av antikviteter och en flitig besökare på Uppsala auktionskammare. Två plaststolar från Tyskland bryter dock av stilen. Lägenheten får inte bli ett museum.
– Barbro tyckte först att det var deppigt att lämna Skytteanum där vi haft hela vårt vuxna liv och där våra barn växt upp. Men det gick snabbt över. Vi har fått det precis som vi vill ha det och vi stortrivs här, säger Leif Lewin.
Nyligen har han författat en liten skrift över bostadsrättsföreningen Fjärdingen, för att upplysa också andra boende i huset om dess historia.