För även om den undersökning som genomförts på nyhetsplats är väl grovt tillyxad och svår att dra alltför långtgående slutsatser av - vi vet till exempel ingenting om rörelserna inom de angivna kategorierna - så har segregationen i alla fall inte minskat. Det är ett problem.
Men att säga att friskolor och fritt skolval skapar eller fördjupar segregation är att missförstå eller medvetet överdriva. En mer med verkligheten överensstämmande beskrivning är att eleverna går från att vara uppdelade på ett sätt till ett annat. Innan det fria skolvalet infördes, när närmast belägna kommunala skola var vad som gällde, var skolornas elevsammansättning en spegelbild av de områden de låg i: i väletablerade områden kom eleverna från väletablerade hem, i socialt utsatta områden var situationen den omvända. Möjligheterna att bryta mönstret var få.
I dag är läget det omvända. Det fria skolvalet har gett elever möjligheten att lämna skolor som passar dem dåligt för sådana som passar dem bättre. Och som en konsekvens av det luckras den etniska och sociala uppdelningen upp, men i stället följer en annan: det är eleverna med drivna föräldrar som byter skola, medan de andra stannar kvar. Det är lättare att välja skola åt sina barn än att byta boende.
Denna konsekvens ska man inte blunda för, men man ska inte heller antyda att problemet är bortom lösning. Genom att arbeta med profilering och andra särskilda satsningar kan även skolor i ”svårare” områden bli sådana som elever kommer till, inte lämnar. Gränbyskolans idrottssatsning är bara ett av många exempel på hur trenderna kan brytas.
Det är också ett önsketänkande att en återgång till det gamla skulle vara lösningen. Skillnaderna mellan områden och elever kommer att bestå, men möjligheten att påverka sin egen situation genom att själv välja skola försvinner. Och något sådant föreslår inte heller oppositionen, det låter bara så. Man inser också att det fria skolvalet är här för att stanna. Möjligheten att välja skola är inte ifrågasatt. Den är sedan länge en självklarhet.