Valet är inte avgjort
Efter ett halvår med ansvar för EU och tunga frågor som Lissabonfördraget och klimatkonferensen återgår nu regeringen till inrikespolitiken. Statsministern är åter i första hand statsminister i Sverige och övriga statsråd kan konsekvent prioritera sina åtaganden på hemmaplan.
oemotsagd få ge sin bild av verkligheten - som fallet länge var med de nya sjukskrivningsreglerna. Rege-ringspartierna kommer att göra sitt yttersta för att lansera sin egen bild av läget i landet.
Valet är inte på minsta vis avgjort för att de rödgröna vid årsskiftet tycks ha ett bastant övertag i opinionen. Tre faktorer talar för att försprånget kan vara inhämtat lagom till valet den 19 september.
Den första är ekonomin. Allt tydligare tecken pekar på att läget stabiliserats efter krisåret 2008-2009 och att viktiga indikatorer nu börjar peka åt rätt håll: prognoserna för arbetslösheten revideras ned, tillväxten stiger, många hushåll får mer att röra sig med. Sådant brukar vara till fördel för sittande regering.
Den andra är opinionsläget i storstäderna. Trots ett övertag på riksnivå för oppositionen så är Alliansen starkare i samtliga tre storstäder - också i Göteborg som länge varit ett fäste för Socialdemokraterna har de borgerliga nu gått om. Storstäderna går ofta före övriga landet i opinionsutvecklingen, väljarna är lättrörliga och så många att det är svårt att vinna i hela landet om man inte vinner där också. Och
So-cialdemokraterna är oroade - ett storstadsutspel dök upp kort efter det att Statistiska centralbyrån redovisade sina siffror i mitten av december.
Den tredje faktorn är mer psykologisk. Fredrik Reinfeldt inger alltjämt betydligt större förtroende än Mona Sahlin som den politiker som är bäst lämpad att leda landet. Bilden av en kompetent statsminister förstärks av uppskattande omdömen från övriga EU-länder efter ordförandeskapet. Sahlins anfrätta auktoritet i det egna partiet stärktes efter partikongressen, men frågan hur hennes regeringspolitik egentligen ska se ut med Vänsterpartiet som påtvingad medspelare kommer sannolikt att bli mer besvärande månad för månad.
Men dessa faktorer leder inte ensamma till en jämnare match i september. Det behövs mer. Och det är helt meningslöst att ta till konstlade grepp som gemensamma listor eller gemensam valbeteckning om inte allianspartierna själva och tillsammans framstår som värda att satsa på ända fram till 2014. I själva verket talar mycket för att åtgärder som förefaller sudda ut partiernas egen identitet leder till färre väljare sammanlagt än till motsatsen.
Samtliga partier måste ha styrfart och förmåga att nå utöver de väljargrupper man ändå kan räkna med. Folkpartiet förbereder av allt att döma en satsning på både skatter, socialpolitik och EMU för att återta väljare som förlorades 2006. Kristdemokraterna kommer att spela på den värdekonservativa identitet som Göran Hägglund, låt vara med måttlig framgång, lanserade i somras. Centern vill vinna trovärdighet som ett grönt företagarparti. Och moderaterna får finna sig i hård profilkonkurrens om att vara det sakpolitiskt ledande borgerliga partiet.
Tillsammans måste Allianspartierna därtill klara trovärdigheten på två områden vilkas betydelse länge underskattats. De måste gå vidare med miljö- och klimatfrågorna på ett sätt som inger förtroende hos miljövänner som tvekar inför de rödgröna. Och de måste visa att man förstått integritetsfrågornas nya sprängkraft.
Sverigedemokraterna då? Mycket av stödet för detta parti snarare tycks bero på ett allmänt missnöje med politik och politiker än på just invandringen. Det bästa de riktiga partierna, på båda sidor av blockgränsen, kan göra är i så fall att uppträda trovärdigt och inspirerande i de tunga vardagsfrågorna, de som handlar om ekonomi och trygghet. Och det kan allianspartierna mycket väl klara av.
Så jobbar vi med nyheter