''Våldet mot kvinnor samhällets ansvar''
"En konstruktiv samverkan mellan myndigheter och organisationer är kanske den allra viktigaste åtgärden när det gäller hjälp till våldsutsatta kvinnor. Samförstånd, med en gemensam syn på orsaker till våld mot kvinnor, och grundläggande kompetens är avgörande."
Rikskvinnocentrum har ett regeringsuppdrag att omhänderta, undervisa och forska om misshandlade och våldtagna kvinnor. Varje år sedan starten för snart tio år sedan har man anordnat kurser och utbildningsdagar både på akademisk grundnivå och för
yrkesfolk. Sedan tre år tillbaka finns dessutom ämnet våld mot kvinnor som universitetskurs.
— Med tiden blev det allt tydligare att det behövdes en lärobok med samlad teoretisk och praktisk kunskap och nu är den klar.
Hela kedjan
Våldsutsatta kvinnor med Studentlitteratur som utgivare är i första hand en lärobok men också en uppslagsbok för till exempel anställda vid domstolar, socialkontor och polisen.
— Utbildning är den väg man måste gå om man skall komma någonstans i det professionella omhändertagandet, men också för att förändra fördomar och förlegade attityder i samhället i stort, säger Barbro Posse och Gun Heimer samtidigt som de poängterar att "man måste förstå hela kedjan".
— Det är så många inblandade. Vad hjälper ett gott omhändertagande i ett led, till exempel sjukvården, om resten brister? Att socialtjänst och sedan hela rättskedjan har såväl kompetens som kunskap är faktiskt det minsta man kan begära, tycker Gun Heimer.
— Varje instans måste göra sina saker på rätt sätt.
I boken finns kapitel om hälso- och sjukvårdens ansvar ("vi har en unik möjlighet, det är ju till oss som kvinnorna kommer") och om socialtjänstens. Kapitlen om rättsväsendet handlar både om polis och domstol.
En lång process
Men om man inte förstår normaliseringsprocessen, den nednötning, för att inte säga det tillintetgörande, som mannen utsätter kvinnan för i ett våldsförhållande och som ger svar på frågor som "varför går hon inte?", hjälper inga checklistor i världen . Inte heller lagparagrafer eller annat matnyttigt som finns i boken.
Kvinnojoursrörelsen har lång erfarenhet av vad en sådan process innebär (det är också kvinnojourerna som starkt bidragit till att synliggöra våldet mot kvinnor, säger Gun Heimer) och det är en av dess företrädare, Angela Beausang, som med hjälp av bland annat autentiska citat berättar vad som sker varje dag i många svenska hem. Om hur lite svartsjuka övergår till kontroll tills dess att våld kommer in i bilden och hur nästan alltid växling mellan våld och värme är ett inslag i denna process.
Och så hoten som kan bli som starkast när kvinnan till slut meddelar att hon tänker gå. Då kan hon få höra sådant som "Jag kommer aldrig att släppa dig, ingen kommer att tro dig, du kan bara glömma att du skall få behålla barnen, jag tar livet av mig (dig) och då är det ditt fel."
Vem är då han som slår? Ett är klart, det syns inte utanpå. Han ser ut och uppför sig som vem som helst, skriver Angela Beausang. Det kan vara din arbetskamrat, din chef, din tandläkare, busschauffören, din trevlige granne.
I USA blev ett vanligt nödsamtal till polisen i San Diego 1986 en vändpunkt, berättar Rikskriminalens chef Lars Nylén, det är han som svarar för texten om polisens roll.
En kvinna ringde och begärde polishjälp för att hennes man slog henne. När polisen kom till platsen fann de mannen läsande juridisk litteratur vid köksbordet. Han identifierades som en känd domare i San Diego. Fallet uppmärksammades. Ingen hade tidigare velat tro att en domare kunde begå ett sådant brott. Fjäll föll från mångas ögon, skriver Nylén.
Också i Sverige har "fjäll fallit" och ingen kan längre påstå att kvinnomisshandel är något okänt. Ändå betraktas fortfarande kvinnomisshandel av många som en familjeangelägenhet och, frågar Gun Heimer, i vilka andra sammanhang skuldbelägger man offret?
Idealbild med brister
Mona Eliasson, docent i psykologi och den som inleder boken, har en teori varför det finns motstånd mot att diskutera mäns våld mot kvinnor, att peka på uppenbara brott. Det är för att frågan om mäns våld mot kvinnor krockar med bilden av en framgångsrik jämställdhetspolitik, skriver hon och fortsätter: "Konsensus kring uppfattningen att jämställdhet har uppnåtts i Sverige är vida spridd. Påpekanden om bristerna i vår idealbild väcker olust och starka reaktioner ... Att inte kunna identifiera våldsmännen eller deras offer på utseendet och se att de är avvikare gör oss oroliga, problemet kommer oss för nära och vi kan inte hålla det på avstånd. Att konfronteras med det faktum att den gemensamma nämnaren för detta våld är maskulint kön
tycks mest provocerande och hotfullt av allt."
— Det allra viktigaste är att ge entydiga signaler: Våld tolereras inte, säger Gun Heimer och Barbro Posse. Också det ett citat ur boken.
Så jobbar vi med nyheter