Frågan ställs på sin spets när dödligt våld brukas av människor i sammanhang där de inte borde ha anledning att känna desperation, fruktan eller utsatthet. Som inför en alldeles vanlig fotbollsmatch.
I sökandet efter svar går det inte att ignorera att våldsverkarna nästan uteslutande är män. Följdaktligen var manliga könsnormer förra veckan huvudfokus i en stor del av debatten efter dödsmisshandeln i Helsingborg. Men det framfördes även invändningar mot det perspektivet.
DN-skribenten Erik Helmersson skrev flertalet ledartexter i ämnet. Genomgående tycktes han tolka varje ansats till ett normkritiskt fokus som ett försök att skuldbelägga alla enskilda män. I tisdags skrev han exempelvis: ”Att det skulle handla om en manlig norm är gravt fördomsfullt med tanke på att 99 procent av männen varken skulle slåss med flaskor eller ursäkta den procent som gör det”. I fredags hette det: ”Vilka är egentligen de där machoidealen? Hur styr de?”
Vidare menade Helmersson att han minsann har växt upp omgiven av ideal om snällhet, jämställdhet och solidaritet. I vilken skyddad verkstad då – kan man undra? Hur betedde sig ”hjältarna” i tv-programmen som visades där? Hur förhandlades makthierarkierna fram bland killarna i skolan, på ungdomsgården och i omklädningsrummet? Fanns ens några hierakier?
Den slutsats Helmersson landar i är att det är mer effektivt att fundera kring sådant som kameraövervakning, maskeringsförbud och avstängningar – än normer – om man vill få stopp på supportervåldet.
Ur ett kortsiktigt perspektiv har han på den punkten alldeles rätt. Men det ena utesluter inte det andra, och för att rå på problemet långsiktigt måste vi även kunna ställa de större frågorna. Fast könsnormer duger knappast som enda svar på dessa. Någonstans måste vi även fundera allmänt kring oss själva som kollektiva varelser.
Människan tycks ofta känna ett behov av att ingå i ett större sammanhang. Och alla former av grupptillhörighet förutsätter även att ”den andre” existerar – den som lämnas utanför och inte tillåts vara med.
I sin törst efter delaktighet förenas människor kring till synes betydelselösa fenomen – som att vara födda inom ett visst geografiskt område eller som supporters av samma fotbollslag. I de flesta fall är det här ganska harmlöst, men ibland börjar något obehagligt så småningom att jäsa. Beteenden i gruppen ritualiseras i allt större utsträckning, kraven på likformighet växer allt mer, ”den andre” börjar mer och mer ses som en fiende – någon som förtjänar att hatas. Extremismen eller huliganismen är ett faktum.
Och varför händer då detta? Hur kan gruppen och kollektivets känsla av samhörighet komma att sättas före andra människors allra mest fundamentala rättigheter? Är vi verkligen så okritiska, osjälvständiga och usla?
Det tål att funderas på.