Vägen tillbaka efter den fatala dykningen
- Jag ska gå härifrån. Det bestämde 23-årige Marcus Eklund när han vaknade upp på intensiven, förlamad och med bruten nacke efter att ha dykt på en sten i Fyrisån i augusti. Snart får han lämna Akademiska sjukhuset. Och han gör det precis som han sa - på två ben.
Foto: Robert Henriksson
Strax före midnatt fredag 14 augusti förändrades hans liv. Marcus Eklund hade varit och bowlat med några kompisar. Han var rejält berusad, hade firat att han jobbat sin sista dag som lastare för att börja en flygledarutbildning. Vid Västra Ågatan fick han för sig att han skulle bada och dök i Fyrisån. Sedan minns han inget förrän han vaknade upp på intensivvårdsavdelningen där han legat nedsövd i en vecka.
Först trodde han att han hade blivit skjuten. Men han hade dykt på en sten, brutit nacken och krossat den femte ryggkotan. Ryggmärgen, förbindelsen mellan hjärnan och musklerna, var skadad.
- Hur kunde du göra nåt så dumt, frågar alla. Alkoholen, säger jag då. Om jag inte hade varit full hade jag inte gjort det. Jag kommer nog inte dricka sprit igen, säger Marcus Eklund.
På sjukhuset röntgades han sex gånger innan operationen. Kotan i ryggen byttes ut mot en bit av höften. De första dagarna var tillståndet kritiskt.
- Vi visste inte om han skulle överleva. Och om han i så fall skulle bli helt förlamad. De flesta som råkar ut för dykolyckor brukar bli det. Han hade tur som kom in så snabbt, säger Marcus mamma Lena Sandqvist som själv arbetar på en intensivvårdsavdelning på sjukhuset.
När Marcus Eklund vaknade låg han i respirator. Han hade känsel i hela kroppen, men kunde inte röra någonting.
- Det är en konstig känsla. Man kommer ihåg hur man ska göra för att röra sig och gör som man alltid gjort, men ingenting händer. Det är ångest på hög nivå. Jag kunde bara göra små ljud med munnen. Alla fick försöka gissa vad jag ville.Tanken på att aldrig få tillbaka rörelseförmågan snuddade han egentligen bara vid, Marcus Eklund bestämde sig tidigt - han skulle gå igen.
- Det allra svåraste har varit att inte klara sig själv. Men jag har egentligen aldrig brutit ihop. Jag har mer blivit förbannad och sur på att kroppen inte gör som jag säger. Till en början behövde Marcus hjälp med allt från att gå på toaletten till att klä på sig eller lägga in en snus. Framstegen kom sakta. Först kunde han vifta lite på tårna, sedan vänster ben, höger ben...
- Varje dag var det något nytt. Liksom, oj nu sitter jag upp! Och snus lyckades jag lära mig rätt snart att ta upp, säger han och ler.
Nyligen lyckades han gå själv utan stöd, han kan tråckla på sig ett par jeans och äta själv med särskilda hjälpverktyg. Varje dag tränar han ett pass sjukgymnastik och ett pass med arbetsterapeuten Kenneth Ångström. I dag är det handträning som gäller. Marcus Eklund kramar om ett handtag för att mäta styrkan, tar i så ansiktet skrynklar ihop sig av ansträngning. Kenneth Ångström peppar på.
- Det är sällan man ser en så stor utveckling. Det har gått otroligt bra. Nervskador är oförutsägbara. Man vet aldrig riktigt hur det ska gå.
En stor del handlar om inställning och att hitta något som triggar i gång viljan att kämpa. Med Marcus har det varit lätt tycker Kenneth Ångström.
- Envishet är viktigt. Och han har varit tjurig redan från början.
Lena Sandqvist har varit sjukskriven sedan olyckan för att hantera alla känslor och hjälpa sonen. Hennes metod har varit ständig handling. Första veckan ringde hon runt och ordnade allt: avbokade platsen till flygledarutbildningen, gjorde en anmälan till försäkringsbolaget och sökte sjukpenning hos Försäkringskassan.
- Alla har varit jätteförstående, förutom Försäkringskassan. Det dröjde ändå till oktober innan Marcus fick några pengar. Det har varit ett extra elände att inte veta om man ska klara ekonomin, säger Lena Sandqvist.
Marcus Eklund kommer troligen aldrig att bli helt återställd. Han är fortfarande delvis förlamad, och motoriken fungerar inte som den ska. Om två veckor ska han att gå igenom en sista kontroll, sedan skrivs han ut från rehabiliteringsavdelningen. Men han kommer, precis som han bestämde, kunna gå därifrån.
- Först tänker jag gå ned till intensiven med tårta. Jag har hört att de inte trodde att jag skulle kunna gå mer så jag vill visa dem att det ändå gått rätt bra för mig, säger han.
Så jobbar vi med nyheter