Det är fortfarande mörkt utanför livsmedelsbutiken i Järlåsa. Ungdomar släpps av ur bilar och tilldelas renklämmor av fritidsledaren Maria Berger medan hennes kollega Elin Smeds prickar av dem på anmälningslistan. Hälften av alla som ska följa med på Järlåsa fritidsgårds dagsutflykt till Romme är ensamkommande flyktingbarn, varav merparten bor på HVB- hemmet Järlåsagården.
– De har aldrig stått på skidor förut, berättar Maria Berger.
Det är hon som har tagit initiativet till att inkludera nyanlända i fritidsgårdens verksamhet. Mellan fem och tio flyktingbarn har börjat besöka fritidsgården regelbundet, och Maria Berger hoppas att de ska bli fler.
– I början gick umgänget mellan dem och de svenska ungdomarna trögt, men det blir bättre och bättre. Skidresan kan bli ytterligare en skjuts framåt.
Qurban Hossaini, Mahdi Rezaie och Kaled Atabai har kommit till Sverige från Afghanistan under 2015.
– Det ska bli spännande att åka skidor, säger Mahdi Hossaini innan han stiger på bussen.
På mötesplatsen Kontakten i Gottsunda pratar volontären Ulrica Arbjörk om svensk valuta. En av de närvarande säger "kola".
– Krona heter det. Kola äter man, det är seeegt, säger Ulrica Arebjörk och drar långsamt ut med armarna.
Språkkaféet drivs på helt ideell basis av Studiefrämjandet och riktar sig till asylsökande ungdomar som ännu inte fått skolplats. Eleverna är bara tio i dag då flera är sjuka. En kille som heter Mustafa kanske kommer senare, det beror på om han har fått sitt nya busskort eller inte.
– Kanske – det är ungefär som när man säger "inshallah" – "om Gud vill", förklarar Ulrica Arbjörk och eleverna skrattar igenkännande.
Flertalet är tonårspojkar från Afghanistan. Ingen av dem har föräldrar i landet men Ali Shafa, 15, och Mohsen Shafa, 13, bor hos en äldre bror som redan fått uppehållstillstånd. Här finns också Hani Abdullah Salat, 26. Hon tillhör egentligen inte målgruppen, men Ulrica Arbjörk såg ingen anledning att säga nej när hon frågade om hon fick sitta med.
– I Somalia var jag journalist. Språket är viktigt för att komma in i samhället, säger Hani Abdullah Salat på engelska.
Ulrica Arbjörk har lärt ut svenska för nyanlända sedan i höstas. Det började med att hon träffade några grannbarn på biblioteket som berättade att de hade svenskundervisning i lokalen intill. Ulrica Arbjörk steg direkt in på Kontakten och anmälde sig som volontär.
– Jag hade blivit berörd av bilderna av människor på flykt i TV. Min mamma kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar under andra världskriget.
En stor behållning med volontärarbetet är för Ulrica Arbjörk ökad förståelse för hur flyktingbarnen har det.
– Min uppfattning grundar sig på fakta och inte bara på tyckande, så är det nog inte hos gemene man.
En föreställning hon stött på och helt tillbakavisar är att nyanlända ungdomar inte skulle vara intresserade av att bli en del av samhället. På språkkaféets besökare stämmer det inte.
– De är väldigt motiverade och angelägna att lära sig språket och hur samhället fungerar.
Däremot bekymrar det Ulrica Arbjörk att ungdomarna har ett tungt bagage. Några har tagit sig hit genom elva länder, bitvis till fots. Familjerna är splittrade och många har förlorat anhöriga.
– Vi kan inte föreställa oss vad de har gått igenom. De kommer att behöva bearbeta sina minnen, prata med någon.
I undervisningsrummet nämns mycket lite om hur elevernas liv såg ut innan de kom till Sverige. Språkkaféet ska vara en trygg plats där man har roligt och lär sig. I första hand språket, men även svenska seder, traditioner och normer. Senare i vår ska de prata om synen på könsroller.
– I Afghanistan har inte tjejer samma friheter som killar. De flesta har aldrig umgåtts på ett naturligt sätt med motsatta könet. Det är något jag har märkt, och även hört från vuxna med afghansk härkomst som har påtalat att frågorna behöver tas upp. Men jag kan också säga att de gånger tjejer varit med i gruppen har killarna tyckt det varit väldigt roligt.
Det verkar gälla det mesta som händer på Språkkaféet. När Ulrica Arbjörk frågar om eleverna vill sluta en halvtimme tidigare är svaret enhälligt.
– Nej!
Uppvärmningen är avklarad och svettlukten stiger i lokalen på Stenhagens idrottshalls övervåning. Tränaren Kaspar Sinabian ber Linnea Lööf och Ali Karimi att möta varandra. Hon har tränat boxning i sju månader, han i tre. När Kaspar Sinabian kom till skolan och berättade att han gärna ser nyanlända ungdomar på sina träningar var Ali Karimi snabb att nappa. Det är svårt att tro att tonåringarna som rör sig i ringen är nybörjare. Men så tränar de också tre gånger i veckan.
– Killarna får boxas med tjejer, men utan att slå. Det är ett bra sätt att lära sig respektera kvinnor, vilket är grundläggande för att fungera i samhället, säger Kaspar Sinabian.
På väggen sitter ett foto taget i Teheran 1969 föreställande honom som ung under en boxningsmatch. Det är tydligt att Kaspar Sinabian brinner för sporten. Många ungdomar har genom åren hittat sin plats i ringen tack vare honom. Att inkludera nyanlända var en självklarhet. Speciellt eftersom han talar persiska, som de flesta afghaner förstår.
– Det borde vara varje svensk medborgares plikt att göra något för att de ska hitta en väg in i samhället.
Kaspar Sinabian berättar hur osäkra ungdomar kan växa genom boxningen. Sporten handlar minst lika mycket om taktik som styrka. Att lära sig behärska tekniken och läsa sin motståndare stärker självförtroendet. Kommer man till träningen och vill bråka får man ingen respekt, men så snart man lär sig att respektera andra får man respekt själv. Och kärlek.
– En av de nyanlända grät och längtade efter sina föräldrar. Då kramade jag honom och försäkrade att här finns människor som bryr sig om honom.
Ali Karimi vill fortsätta boxas hela livet. Han drömmer om att vinna medaljer.
– Jag har älskat att se boxning på TV sedan jag var liten och längtat efter att prova själv. Nu vill jag bli någonting.
Också Linnea Lööf är helt fast i sporten och älskar känslan att använda hela kroppen. Hon har redan tävlat och tagit guld. Kaspar Sinabians initiativ att inkludera flyktingungdomar hoppas hon att fler föreningar tar efter.
– Det är jätteroligt att lära känna dem. Kaspar kan översätta när språket blir ett hinder. Och de lär de sig ju svenska.
Sextonåriga Dayane tjuter till av skratt när hästen Pyret börjar trava. För en ovan ryttare är det inte lätt att sitta still i en skumpande sadel. Genom Lurbo ridklubbs satsning på nyanlända tjejer tar hon numera ridlektioner varje lördag. Dayane, som av säkerhetsskäl inte går ut med sitt efternamn, kommer från Eritrea men är somalier. Hon ler stort när hon sitter av.
– Jag vill fortsätta hela livet. Pyret är min favorithäst, säger hon på svenska.
På läktaren väntar Olivia Berg, volontär på Rädda Barnen. Hon är fadder åt flera tjejer som bor på HVB- hem för ensamkommande flyktingbarn. Tidigare har de mest gått på bio och fikat när de träffats, men nu har ridningen blivit en stående punkt.
– Jag tycker att alla kan hjälpa till med något, dessutom lär man sig mycket själv genom att vara volontär.
Stallchef Unni Jirlow är den som har tagit initiativ till ridllektionerna för nyanlända. Idén fick hon genom att hennes mamma arbetar på ett boende för ensamkommande.
– Vi valde att enbart rikta oss till tjejer eftersom de flesta aktiviteter som erbjuds är klassiska killidrotter. De här tjejerna är ofta inte vana vid att ta plats- på hästryggen måste man det, vilket stärker självförtroendet, säger Unni Jirlow.
I dag turas sex nyblivna ryttare om att öva på ridskolans lugnaste hästar. Förutom rida lär de sig hästskötsel- rykta, sadla och tränsa. Praktiska färdigheter är lätta att lära ut med kroppsspråk.
– Dessutom är ju hästord nya för vem som helst som inte har ridit förut, säger Unni Jirlow.
Det är dags för nästa gäng att sitta upp. När Aziza, som inte heller vill nämnas vid efternamn, från Uzbekistan har kommit till rätta på ponnyn Jannes rygg visar hon samma leende som Dayane.
Föreningsverksamhet är ofta en bra väg in i samhället. Uppsalabon Rebecca Mueller har därför startat ett integrationsprojekt i Röda korsets regi. Nyanlända på HVB- hem erbjuds möjligheten att få en fadder, som introducerar dem i valfri förening och följer med på träningar. Fotboll är populärast, men hon har även träffat nyanlända som velat gå med i en schackklubb.
– Att ha en aktivitet i veckan kan betyda mycket när man är på flykt. Någon form av vardag är viktigt, säger hon.
På Järlåsa fritidsgård spelar några ungdomar biljard, andra äter pizzamuffins som Maria Berger har bakat. En vecka har gått sedan skidresan.
– Det var fantastiskt roligt. Efteråt ville ingen åka hem, säger Maria Berger.
Gruppen är ännu ganska uppdelad mellan nyanlända och övriga, men att sitta tillsammans i TV- spelssoffan är inga problem. I dag är Elias Nabi, som arbetar på Järlåsagården och har afghanskt ursprung, med på fritidsgården och kan översätta. Ungdomarna tittar på foton från skidresan i sina mobiler. De skrattar åt bilder på vurpor.
– I början var det svårt. Jag hamnade på toppen och kunde ingenting, men sedan åkte jag upp och ned hela tiden, säger Nemat Javari.
Qurban Hossaini frågar när de får åka tillbaka till Romme.