Förhoppningarna om framgång är nära nog obefintliga när fredssamtalen mellan israeler och palestinier nu har återupptagits. Man kan fråga sig varför parterna under sådana omständigheter alls accepterat att delta? För att de pressas av president Obama? För att kunna vinna några kortsiktiga poäng på hemmaplan genom att hävda att det var den andra sidans fel att förhandlingarna misslyckades?
Det verkar närmast dumdristigt att försöka identifiera faktorer som skulle kunna tala för att samtalen leder till någon sorts resultat. Men det finns de som försöker. I Israel tror tidningen Haaretz, en av regeringen Netayahus kanske skarpaste kritiker, att premiärministern till sist börjat närma sig insikten att konflikten i längden är förödande också för Israel, och att vägen ut går genom en tvåstatslösning. Bland palestinierna finns utan tvivel en intensiv trötthet på denna konflikt som aldrig tar slut och en sannolikt djupt känd önskan hos många ledande personer att få ägna sig åt något mer konstruktivt.
Martin Indyk, en av många tidigare amerikanska ambassadörer i Israel, försöker sig till och med på att i International Herald Tribune rada upp några faktorer som skulle göra att det faktiska förhandlingsläget denna gång kan vara något mer gynnsamt än vad de flesta uppfattar.
En sådan faktor är att våldet påtagligt har minskat. Det är ett resultat av israeliska säkerhetsåtgärder – men också av att den palestinska myndighetens polis gör effektiva insatser för att förebygga attacker. Faktum är att också Hamas gör något liknande i Gaza.
En annan faktor är att bosättningsverksamheten minskat. Få nya projekt har inletts sedan i mars – men frågan är vad som händer efter den 26 september då en uppgörelse om byggstopp upphör att gälla. Det går att fortsätta på den vägen. Om Netanyahu vill eller vågar är en annan fråga.
En tredje faktor är att majoriteter på båda sidor faktiskt stöder en tvåstatslösning. Problemet i Israel är att stora delar av Netayahus regering vägrar att ens överväga detta. Men det skulle gå att få en majoritet i Knesset med hjälp av mer fredsvänliga oppositionspartier. Nästan alla principer för att fredlig avveckling av konflikten är kända. Alla förstår vad som krävs. Men man måste bestämma sig.
För Obama är det en sorts framgång att överhuvudtaget ha fått parterna så här långt. Till sist återstår bara det stora språnget.