Jag var nyligen på besök hos några vänner i Amsterdam. Mina värdar är, påpekade de själva, synnerligen ointegrerade invandrare — de har på flera år inte lärt sig mer än några fraser holländska, umgås inte med särskilt många holländare, tittar bara på utländsk tv, och tycks inte övermåttan förtjusta i det holländska köket. Men de är svenskar, vanliga vithyade, och alltså inte föremål för den wilderska vreden — han intresserar sig bara för muslimer.
Det har å andra sidan visat sig vara ett vinnande recept. Wilders parti PVV har redan tagit plats som informellt regeringsunderlag för en center-högerregering, och när provinsval hölls i Holland 3 mars kom PVV på fjärde plats.
Nederländernas största parti heter dock VVD. Partiet har långa liberala traditioner, men på senare år har man ideligen flirtat med främlingsfientliga strömningar, och bytt in sina principer mot ökat väljarstöd. Det har lönat sig på så vis att partiledaren Mark Rutte numera kan titulera sig premiärminister — men för Holland har priset varit högt.
Det var VVD:s gir in i populismen som gjorde fenomenet Wilders möjligt. Han var partimedlem fram till 2004, och flera andra av den islamhatande nyrasismens ikoner har också knoppat av från VVD:s högerflygel, som nationalistpolitikern Rita Verdonk och den antimuslimska agitatorn Ayaan Hirsi Ali.
Mot den trenden inom holländsk liberalism står D66, ett parti som påminner om hur Folkpartiet brukade vara: internationalistiskt, integritetsivrande, frihetligt och kulturradikalt, men också litet, med en väljarskara främst bestående av akademiker. Partiet har stått fast vid det arvet, försvarar sina värden även i motvind, och är svurna motståndare till Wilders antimuslimska hets. Det verkar väljarna gilla. I marsvalet växte D66 från 9 till 42 mandat.
Situationen är inte olik den i Danmark, där det stora högerliberala partiet Venstre för ett par år sen valde att samarbeta med Dansk Folkeparti, vilket fick hela invandringsdebatten att kantra, medan det lilla vänsterliberala Radikale Venstre vägrade lika envetet som D66.
I Sverige är situationen annorlunda, eftersom här bara finns ett FP. Men inom partiet utspelar sig samma drama som i andra europeiska länders liberala rörelser — och vi ska vara tacksamma att principryttarna ännu håller populisterna stången.