Siffrorna från det sovjetiska kärnhaveriet i Ural på 1950-talet är okända, men skadeverkningarna fanns kvar långt fram i tiden.
Också andra energislag kan drabbas av katastrofer. Brustna kraftverksdammar kan få samma effekt som en tsunami. Utsläpp från kolförbränning förorsakar lätt mängder av förtida dödsfall. Kolbrytning hör till mänsklighetens farligaste aktiviteter. Och de troliga långsiktiga klimateffekterna av förbränning av kol, olja och naturgas är i dag en del av det allmänna medvetandet på ett sätt som de knappast var vid den svenska folkomröstningen om kärnkraft 1980.
Men vad säger egentligen sådana försök att uppskatta risker med olika energislag - eller risker för krig, flygolyckor eller annat? Faktiskt ganska litet. Om kärnkraft i normal drift kan beskrivas som relativt riskfri så finns självklart ändå risker både vid drift och avfallshantering – i synnerhet om någon yttre faktor som en jordbävning eller ett meteoritnedslag ändrar förutsättningarna.
Det är svårt att formulera ett bra svar. Men skulle kärnkraften snabbt fasas ut så hamnar vi ofrånkomligen i ett ännu större globalt behov av fossila bränslen, ett behov som vi i Sverige faktiskt lämnat bakom oss vad gäller elproduktionen. Drygt 40 procent av vår elproduktion kommer från kärnkraft och 45 procent från vattenkraft. Det exceptionella oljeberoende som vi hade för 40 år sedan har vi lämnat bakom oss.
Vi behöver naturligtvis nya alternativ – solkraft, vindkraft, vågkraft och annat. Men det är fortfarande svårt att se hur dessa alternativ i ett kort tidsperspektiv ska kunna hjälpa oss att fasa ut både kärnkraft och fossila bränslen samtidigt.
Om klimathotet är verkligt och vi vill göra något åt det så kan vi inte trolla bort kärnkraften. Men den tekniska utvecklingen kan hjälpa oss att öka säkerheten. Samtidigt bör vi gynna hushållning med energi och stimulera utveckling av nya alternativ.
Professorn i miljösystemanalys, Per Kågesson, påpekar i Dagens Nyheter att anläggningarnas ålder och konstruktion har stor betydelse för möjligheterna att kunna kontrollera en olycka och stoppa en eventuell härdsmälta. Reaktorerna i Fukushima är gamla, byggda på 70-talet med teknik från 60-talet. Senare byggda reaktorer, till exempel de i Forsmark, är konstruerade på ett sätt som avsevärt minskar riskerna. I de allra nyaste, till exempel den femte reaktorn i Finland, är riskerna för en okontrollerad härdsmälta ännu mindre.
De äldsta svenska reaktorerna, de i Barsebäck, har som bekant tagits ur drift. Riksdagens energibeslut 2010 tillåter att nya reaktorer byggs, utan att någon exakt gräns sätts för hur stor andel av elproduktionen som ska komma från kärnkraft. Det rationella vore att successivt skrota fler gamla reaktorer och ersätta dem med nya – allt förutsatt att energiproducenterna anser att de ekonomiska riskerna är värda att ta.
Ytterst få människor älskar kärnkraft. De som älskar kol och olja är knappast flera. Ändå är det tänkbart, kanske troligt, att den tekniska utvecklingen med tiden kan göra åtminstone kärnkraften allt säkrare. Men ingen vet.
Likaså är det inte bara tänkbart utan också troligt att solenergi och andra mer miljövänliga energiformer kommer att kunna bidra till allt större del av vår energiförsörjning. Självklart är det i den riktningen vi ska sträva. Men under tiden kan vi inte tänka bort kärnkraften ur den energiekvation som vi måste lösa.