zInte störa, inte förstöra. Allemansrättens gamla motto gäller inte längre, alltför många stör och ännu fler förstör menar vissa. Nu vill många, med LRF i spetsen, hindra kommersiella krafter från att utnyttja den svenska naturen.
Den 6 juli 2011 innehåller Sveriges samtliga rikstäckande tidningar rubriken ”Carlgren redo begränsa allemansrätt”. Den dåvarande miljöministern, Andreas Carlgren (C), får direkt mothugg, men står inte ensam. Tidigare under sommaren, den 25 maj, har Lantbrukarnas riksförbund (LRF) på sin riksförbundsstämma beslutat att organisationen med 170 000 medlemmar ska verka för att allemansrätten inskränks. Reaktionerna låter inte vänta på sig. Men svenska folket håller sig än så länge utanför, det här är intresseorganisationernas kamp.
Debattartiklar strömmar in till bland annat UNT, en utredning om allemansrättens framtid blir klar - men debatten bara fortsätter. Naturvårdsverket anordnar dialogmöten, Uppsala universitetet arrangerar heldagssymposium i ämnet. Samtidigt skapas en facebookgrupp till allemansrättens försvar. Den har nu nästan 30 000 personer ”gillat”.
När blev det så här med allemansrätten, det kanske svenskaste som finns enligt många? Allemansrätten, som spelar i samma klass som köttbullar, folkhemmet och Zlatan.
Göran Gauffin ställer fram kaffe och kakor och sätter sig vid köksbordet.
– Den nya generationen förstår inte... Folk begrep förr, då fanns inte de här problemen.
Göran Gauffin är bonde, har mjölkkor och arrenderar mark från Uppsala universitet. Men han är också företagare inom upplevelseturismen. Han har tolv hästar som nästan alla används till turer, antingen på två eller tre timmar, eller heldagar. Det är för sådana som Göran Gauffin vissa vill försvåra det för, sådana som tjänar pengar på allemansrätten.
Själv är han inte heller nöjd med allemansrätten.
– Den kanske borde ses över. Förut så var det bara samhällsnytta, nu är allt kommersialiserat. Man misstolkar allemansrätten. Man tror att man har rätt till allt.
En stor orsak till diskussionen kommer söderifrån. Bärplockarna. Eller så är bärplockarna bara en anledning för markägare att hävda sina ägarintressen. Därom råder delade meningar.
– Jag tror att man använder de här missbruken av allemansrätten på senare tid till att hävda sina intressen och få till en diskussion. Men vi behöver inte backa bandet, vi behöver inte inskränka allemansrätten, säger Uppsalabon Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, den andra sidan i intresseorganisationskampen. Han får medhåll av Ulf Lovén som är generalsekreterare på Svenska ekoturismföreningen.
– Det finns en girig överton när man vill tjäna pengar på någon annans arbete. Du betalar en guide för informationen, tryggheten och kunskapen, inte för marken, säger han.
Ulf Lovén företräder en bransch som är på ordentlig frammarsch, den bransch som också Göran Gauffin tillhör - naturturismen. En bransch som är en reaktion på den samhällsutveckling vi ser framför oss, och har bakom oss. Allt fler bor i städerna och få har i dag en naturlig koppling till våra grönskande ängar och gamla skogar. Det är mer naturligt med betong än med trä i dag.
– Det här förslaget skulle slå ut möjligheten för många privatpersoner att komma ut i naturen. De (LRF, reds. anm) kan inte ha tänkt igenom det här ordentligt. Många naturturismsföretag, typ hästridning och fågelskådning, kan passera så oerhört många marker, ibland uppemot 30 till 50 stycken med olika markägare. Det finns ingen som kan hinna eller ha råd att sluta avtal med alla dem, säger Ulf Lovén.
Per Nyström och Margareta Olsson tar emot på Margareta Olsson gård i Ingvasta utanför Alunda. De sitter båda i styrelsen för LRF, där Per Nyström har ansvar för allemansrätten. Det var här någonstans debatten om allemansrätten på riktigt startade.
– Jag tror inte att du får ställa upp en kaffeservering på kommunal mark utan tillstånd, men på privat mark går det bra, säger Per Nyström och lutar sig framåt över bordet.
De säger att de vill värna allemansrätten, så som den bör vara. För privatpersoner, de som vill plocka bär och svamp eller bo i tält för en natt. Så som Margareta Olsson får ha det på sina marker. Det är värre nära städerna.
– Det här problemet med allemansrätten har väl inte funnits tidigare egentligen, inte ens om man bara tittar bara ett decennium tillbaka i tiden. Jag är helt övertygad om att man måste finna en lösning på det kommersiella för annars kommer allemansrätten att få mindre och mindre stöd hos folket också, säger Per Nyström.
Debatten kommer med all säkerhet att gå vidare. Naturvårdsverket ska titta närmare på frågan och många, framför allt markägare, är upprörda. Samtidigt som motståndet är stort, allemansrätten fungerar menar många - med Svenskt friluftsliv i spetsen - och det finns lagstiftning som skulle kunna hindra de problem som finns (se faktaruta).
Per Nyström kommer hur som helst att kämpa vidare. På väg genom Margareta Olssons vackra skog i Ingvasta ser han plötsligt en liten, silverfärgad Volkswagen intill vägkanten.
– Aha!, utbrister han.
Någon är i färd med att plocka bär eller svamp, att utnyttja allemansrätten.
– Ska vi leta upp dem?, frågar Per Nyström och tittar i backspegeln med ett leende.
– Nej, skämt åsido. Vi är inte ute efter att stoppa möjligheten för privatpersoner att vara ute i skog och mark, det är dem vi vill skydda. Det är kommersialiseringen vi är ute efter.