Vad har Ryssland uppnått?
Men gick Ryssland verkligen i krig bara för att uppnå detta? Båda områdena har stått under ryskt "beskydd" ända sedan Sovjetunionen upplöstes. Inget av dem har någonsin velat tillhöra Georgien - gränsdragningarna i Kaukasus var i hög grad resultatet av Stalins godtycke - och ingen av det självständiga Georgiens regeringar har haft förmåga att hävda sin auktoritet där. En del bedömare menar att Georgiens snabba reträtt lika väl kan beskrivas som ett sätt att rädda åtminstone delar av de egna stridskrafterna.
Ville man "hämnas" för Kosovo? Men inte heller Kosovos självständighet ändrade några reella maktförhållanden. Serbien har inte haft kontroll över Kosovo sedan kriget 1999. Däremot har Serbien nu, trots Kosovos självständighet, fått sin mest västvänliga regering hittills.
Ville man visa västvärlden att "kan ni, så kan vi" - alltså bryta mot den princip i internationell rätt som säger att staters gränser bara får ändras i fredligt samförstånd? Men det är i så fall en högst riskabel linje att driva - strax intill Georgien och Sydossetien ligger Tjetjenien som försökt bryta sig ur Ryssland. Och varför ska inte Sydossetien i det nationella självbestämmandets namn i så fall förenas med det mer folkrika och ryska Nordossetien som en ny kaukasisk stat? Det lär Ryssland inte gå med på - och en förening inom Rysslands ram, alltså en rysk annektering av Sydossetien, kommer rimligen att möta starka internationella reaktioner.
Den officiella ryska linjen har i stället varit att man tvingats stoppa georgisk aggression mot det lokala styret i Sydosse-tien och skydda ryska medborgare. Men det - i och för sig ansvarslösa - georgiska agerandet skedde inte i ett tomrum. Sydossetiska milisgrupper har länge gjort sitt bästa för att provocera och Ryssland har sedan ett par år delat ut ryskt medborgarskap till alla i Sydossetien som varit intresserade.
En riktigare beskrivning tycks vara att Ryssland allt mer medvetet använt situationen i Sydossetien och Abchazien för att uppnå ett mål av annat slag. Armén var beredd att agera när rätt tillfälle bjöds och det kom när Georgiens president Micheil Saakashvili trodde sig ha amerikansk uppbackning för att återta kontrollen över Sydossetien. Syftet måste då har varit att störta den västvänlige Saakashvili och få till stånd en mer samarbetsvänlig regim. I så fall skulle problematiken med de autonoma regionerna lätt kunna glömmas.
Men ingen ny georgisk regim har stigit fram och de alternativ till Saakashvili som hittills nämnts är i likhet med honom själv klart västorienterade. Om målet var regimskifte i Tbilisi så har Ryssland alltså, hittills, misslyckats.
Så vad har Ryssland då uppnått? Kanske en återupprättad stormaktsposition? Men man är inte stormakt bara för att man blåser upp sig. De långsiktiga trenderna i Ryssland är nämligen helt andra än de som just nu manifesteras i kraft av olje- och gasinkomsterna. Demografer bedömer att befolkningen kan minska med upp till tio miljoner på lika många år. Då blir det ännu svårare att hitta dugliga rekryter för att fylla armén. Tillståndet inom sjukvård och utbildning är dåligt. Korruptionen är omfattande och stora delar av landets nyfunna inkomster hamnar på utländska bankkonton i stället för att investeras i landets egen infrastruktur och produktionsförmåga. Och oljeinkomsterna kommer inte att rulla in för evigt.
Ryssland kan demonstrera styrka i dag, men har också iögonenfallande svagheter. En dag kan landets ledare upptäcka värdet av de internationella spelregler som man i dag åsidosätter. För västvärlden är den riktiga reaktionen på kriget med Georgien att i ord och handling hålla fast vid detta lands, liksom Ukrainas och andra tidigare sovjetrepublikers, rätt att utforma sin egen politik. Närmast oss handlar det om Estland, Lettland och Litauen.
Så jobbar vi med nyheter