Sådana iakttagelser fick under våren många att nedvärdera den libyska folkresningen. Men de som vågade revoltera, trots regimens välkända brutalitet, har alltså segrat. Biståndet från Nato (med en FN-resolution som stöd) blev till sist avgörande, men det är inte Nato utan Libyens egen befolkning som har avsatt Gaddafi.
Libyen är det första exemplet på att en revolution i arabvärlden segrat trots att regimen slagit tillbaka med all brutalitet den varit mäktig. I Egypten och Tunisien kollapsade i stället regimerna utan att det kom till våld i stor skala. Armén och andra statliga maktstrukturer tog sin hand från Ben-Ali och Mubarak, men i Libyen har hela statsapparaten, som var helt beroende av Gaddafi och dennes familj, brutit samman. Därmed blir utvecklingen i Libyen också en viktig signal till Bahrain, Jemen och Syrien där regimerna försökt och försöker slå tillbaka de folkliga revolterna.
Av dessa tre länder är Syrien just nu det intressantaste. I Bahrain och Jemen avgörs den närmaste framtiden troligen av den mäktiga grannen Saudiarabien, som inte har lust att acceptera några verkliga regimförändringar.
Likheterna mellan Gaddafis och Assads regimer är flera. Båda är eller var utpräglade familjediktaturer och båda har varit tämligen isolerade i arabvärlden – Syrien har i decennier försökt kontrollera Libanon och har själv haft Iran som viktigaste allierade. Medan Gaddafis regim byggt på ett par av landets mindre klaner så bygger familjen Assads styre på den religiösa minoritetsgruppen alawiterna med visst stöd också från andra religiösa minoriteter. Stora delar av befolkningen har varit mer eller mindre definitionsmässigt uteslutna från politiskt inflytande. Desperationen inom de styrande familjerna och klanerna inför revolterna har varit tydlig och förutsättningarna för samtal och kompromisser närmast obefintliga.
Men olikheterna mellan länderna är inte mindre och förklarar varför omvärldens reaktion på våldet varit så olika. Syriens befolkning är större och bor spridd över en större del av landet, medan befolkningen i Libyen är liten och helt koncentrerad till den långa kustremsan. I Syrien har regimen både armén och resten av statsapparaten i ett järngrepp. Det finns ingen militär styrka av något slag som kan föra kampen mot Assads regim, medan det i Libyen ändå fanns en viss militär kapacitet i östra delen av landet. Till skillnad från i Syrien har det funnits en rebellarmé som man kunnat bistå.
Ett ingripande utifrån i Syrien är sannolikt omöjligt om inte omvärlden är beredd att genomföra en storskalig invasion med marktrupper. Syriens allians med Iran är ännu en faktor som försvårar en intervention utifrån. Möjligen skulle grannlandet Turkiet kunna gripa in i humanitärt syfte i de provinser som ligger närmast gränsen.
Ändå är, som Rami Khouri, chefredaktör för Daily Star i Beirut påpekat, den libyska erfarenheten viktig också för Syrien. Det nationella övergångsrådet, NTC, som upprättades i Benghazi skapade en mekanism för samordning av olika oppositionsgruppers verksamhet som också innebar att det fanns ett synligt alternativ, som omvärlden kunde förhålla sig till. NTC:s existens antydde vad som skulle kunna komma i den sittande regimens ställe. Oppositionen vann därmed legitimitet och omvärlden fick en partner att tala med.
I fallet Syrien får en motsvarighet till NTC än så länge verka utanför landet. Men tillsammans med ekonomiska sanktioner och diplomatisk isolering av regimen kan ett övergångsråd av detta slag bli mycket viktigt den fortsatta utvecklingen.