Vad gör vi med högerpopulismen?
Frågan hur etablerade, seriösa partier ska hantera populister och ytterlighetspartier till höger plågar i dag varje nästan varje europeiskt land. Två exempel är värda särskild uppmärksamhet.
Den första exemplet är det danska. Det började med att Socialdemokraterna på några punkter lade sin retorik och politik till rätta för att förkorta fronten mot Dansk folkeparti. Samma manöver utfördes därefter av de två största borgerliga partierna, liberala Venstre och Konservative folkeparti. Dessa två regerar i dag som bekant med stöd från Dansk folkeparti, men partiet har inte tagits upp i regeringen och har inte fått igenom sina värsta förslag.
Syftet var naturligtvis, både från socialdemokraterna och de borgerliga, att locka till sig väljare som annars hade valt Dansk folkeparti i stället. Pia Kjaersgaards demagogi skulle få sämre grogrund om etablerade partier föreföll säga ungefär samma sak. Men resultatet har blivit det motsatta - de etablerade partierna har bidragit till att legitimera påståenden och problemformuleringar från Dansk folkeparti och Kjaersgaard har efterhand skruvat upp sin egen retorik. Dansk politisk debatt har fått allt obehagligare inslag. Och Venstre och Konservative har ansett att de mycket väl kan regera med öppet stöd från Kjaersgaards parti.
Det andra exemplet är det österrikiska. Resten av EU reagerade starkt när den konservative partiledaren Wolfgang Schüssel 1999 bildade regering tillsammans med Jörg Haiders så kallade Frihetsparti, FPÖ. Österrikiska ministrar bojkottades vid EU:s toppmöten och här och var antyddes att landet kanske kunde komma att uteslutas ur unionen.
Schüssels syfte var inte att ge FPÖ verkligt inflytande utan att knäcka partiet genom att ge det ansvar och därmed tvinga det att uppträda i en roll som det inte klarade av. Förmodligen tänkte han på hur Francois Mitterrand i Frankrike som president knäckte det tidigare stora franska kommunistpartiet på samma sätt. Det såg också efter en tid ut som om Schüssel hade räknat rätt. Ansvarstagandet blev ett verkligt politiskt problem, FPÖ försvagades kraftigt och splittrades efter en tid i två. Men i det senaste valet fick FPÖ och utbrytarpartiet BZÖ med samma huvudinriktning tillsammans kring 30 procent av rösterna.
Även om exemplen är olika på viktiga punkter så har de en sak gemensam: i båda fallen märker man en tvekan, ovilja eller oförmåga från etablerade demokratiska partier att ta upp striden om sina egna grundläggande värderingar.
Man ska vara rättvis: Några har försökt, både i Österrike och Danmark. I Sverige tog Bengt Westerberg länge nästan ensam debatten mot Ny demokrati 1991. Carl Bildt föredrog att ignorera partiet och Ingvar Carlsson uppträdde som om Ny demokrati var ett problem för borgerligheten, trots att också socialdemokraterna förlorade röster dit. Det krävs en samsyn mellan partier på båda sidor om blockgränsen om vad som står på spel.
Den vardagliga och seriösa politiken måste ha en tydlig ideell dimension. Om de etablerade partierna inte verkar tycka att deras egna grundläggande värderingar är värda politisk strid så ska de inte heller vänta sig att väljarna tycker det. Men den som talar tydligt om sina egna värderingar får också lättare att vinna respekt när man avvisar populister som lovar allt åt alla - det är en bra hypotes att väljarna uppskattar att behandlas som vuxna.
Det grundläggande måste alltid vara att inte ducka. Högerpopulismen vinner om ingen på allvar säger emot.
Så jobbar vi med nyheter