Vad gör han efter "valsegern"?

Det finns tecken på att Robert Mugabe övervägde att avgå efter nederlaget i parlamentsvalet i mars. Kanske ändrade han sig själv, kanske förmåddes han att stanna kvar av grupper inom det härskande partiet ZANU/PF. Strategin tycks hur som helst ha varit att vinna en sorts legitimitet genom att hålla en andra valomgång och med våld och terror mot väljarna se till att ett maktskifte blev omöjligt. Men genom beslutet att hoppa av valet lyckades oppositionsledaren Morgan Tsvangirai i stället få fram en resolution från FN:s säkerhetsråd som kommer att göra Mugabes ställning ännu svårare efter valet.
Det mest troliga på kort sikt är nu att Mugabe regerar vidare trots att han fördöms internationellt och i växande grad också i Afrika. Men på längre sikt är det andra krafter som avgör vad som händer.

Att Zimbabwes en gång framgångsrika ekonomi har misskötts katastrofalt sedan slutet av 90-talet är ingen nyhet. Men bara på de månader som gått sedan valet i mars har situationen förvärrats dramatiskt. Inflationen var i mars 355 000 procent - i sig en ofattbar siffra. Nu är siffran nära 10 miljoner procent. Priset på bröd, kol och annat har stigit i samma takt. Innebörden av detta är att valutan är värdelös och att människor alltmer använder amerikanska dollar och sydafrikanska rand i den mån de alls försöker leva inom penningekonomin.
Mellan 30 och 40 procent av befolkningen är beroende av internationell livsmedelshjälp - som utnyttjas av regimen i politiskt syfte. Mugabe lovar att livsmedelsbristen ska upphöra genast efter valet - men det finns inga pengar att betala mat eller bensin med och inga möjligheter att transportera de mängder av förnödenheter som behövs. Alla räknar med en svår livsmedelskris senare i år och 2009. Sanningen är förmodligen att regimen nu bara har två valmöjligheter: antingen att fortsätta våldet och reservera de små resurser som finns för Mugabetrogna i statsförvaltning och ungdomsmilis - så länge detta låter sig göras - eller att acceptera omvärldens krav på maktdelning eller maktskifte.

Frågan är då vilka krafter som egentligen kommer att vara i spel månaderna efter valet. Två Zimbabwekännare, Eldridge Adolfo och Amin Kamete, som diskuterade frågan hos Försvarets forskningsinstitut i fredags, var ense om att någon etnisk konflikt inte är aktuell just nu. Men det är också ett isande faktum att regimens våld hittills intensifierats ytterligare efter varje val när medborgare som vågat rösta på oppositionen har attackerats eller mördats.
Samtidigt kan MDC räkna med stora svårigheter att regera om Mugabes regim på något sätt skulle kollapsa. Statsförvaltningen befolkas numera till stor del av tidigare arbetslösa unga män som fått jobb och lön i utbyte mot lojalitet med Mugabe - kommer de verkligen att acceptera en ny politisk ledning?
Armén är stark och har vid tidigare kriser alltid lytt order om att skjuta på folket, men det är också väl känt att många i ledet i verkligheten sympatiserar med oppositionen och ett växande antal soldater har deserterat med sina vapen. Polisens roll har på många håll tagits över av Mugabes ungdomsmilis, som knappast kommer att ge upp och gå hem om dess medlemmar riskerar att ställas inför rätta för sina övergrepp.
Med hot om våld och inbördeskrig, det civila samhället slaget i spillror, stora delar av den utbildade arbetskraften i exil, inga pengar och en skriande brist på allt kommer en ny regering att få oerhört svårt att åstadkomma några märkbara förbättringar på de få år som är kvar till nästa val. Detta är den egentliga bakgrunden till talet om en nationell enhetsregering - en koalition av ZANU/PF och MDC. Varken Mugabe eller Morgan Tsvangirai säger sig kunna överväga något sådant. Men många på lägre nivå inom partierna tänker annorlunda och flera av grannländernas ledare vill manövrera utvecklingen dithän.
Mugabe kan dock redan ha omöjliggjort en sådan lösning. I så fall återstår antagligen bara kollapsen. Kanske är det först då som omvärlden verkligen kan uträtta något.