Men pakten är ännu mest en avsiktsförklaring. Först i mars nästa år ska de olika inslagen vara färdigförhandlade och antagna. Det betyder att det också finns några månaders utrymme för de regeringar, just nu 22 stycken, som vill ansluta sig för att förankra beslutet på hemmaplan. Går alla dessa till sist med i pakten så återstår Storbritannien, vars premiärminister David Cameron kategoriskt utesluter medlemskap och några länder till, däribland Sverige.
Vad som till sist händer i Sverige vet ingen. Socialdemokraterna reagerar lika kategoriskt negativt som David Cameron. Folkpartiet är det enda av regeringspartiet som uttalat sig lika kategoriskt för. Övriga regeringspartier vill avvakta – och intressant nog är detta också den rekommendation som kommer från Thomas Östros (S) som därmed går på en annan linje än partiledaren Håkan Juholt.
Den grundprincip som tre ledande FP-politiker formulerat – att Sverige inte frivilligt ska ställa sig vid sidan av möjligheter till inflytande i EU – är riktig. Men argumenteringen måste utvecklas i takt med att innebörden av pakten klarnar. Det räcker inte att upprepa samma argument som tidigare använts för anslutning till euron. Pakten syftar till att rädda den gemensamma valutan, men en anslutning till pakten är inte identisk med anslutning till euron.
Ännu viktigare än frågan om Sveriges innanför- eller utanförskap är dock frågan vad EU kommer att vara för något i framtiden. Att unionen formellt skulle upplösas eller att ett eller annat land går ur är nog inte sannolikt – allt för stort politiskt kapital har investerats i det europeiska unionsprojektet. Och det dagliga arbetet, inräknat det som syftar till utvidgning med ytterligare europeiska demokratier, fortsätter som vanligt trots skuldkrisen. Däremot är det, som professor Lars Calmfors skrivit i Dagens Nyheter, inte lika säkert att alla de länder som i dag använder euro som valuta kommer att göra det om fem eller tio år.
Men att unionen består och på många punkter fortsätter att fungera som hittills är bara en del av sanningen. Samtidigt talar det mesta nu för att vi kastas tillbaka i tiden till de förhållanden som rådde på 60- och 70-talen där de då sex länderna i det dåvarande EEC utgjorde en välintegrerad kärna medan de sju länder som i stället var med i frihandelsområdet Efta var en sorts europeisk periferi. Samma uppdelning bestod under ytterligare en tid genom att EEC införde den inre marknaden medan Efta-länderna fick haka på genom det så kallade EES-avtalet. Först sedan de flesta EES-länderna gick med i det som nu kallas EU upphävdes denna tudelning. Nu kan den alltså återuppstå, inte formellt men i praktiken.
Kanske blir gränserna lite annorlunda. Den inre kärna som ansluter sig till stabilitetspakten kommer kanske att ha en mer nordeuropeisk karaktär än vad det gamla EEC hade. Storbritannien kommer tills vidare att stå utanför, liksom ett antal länder i östra och sydöstra Europa. Kan man tänka sig att Finland hör till kärnområdet, medan Sverige står vid sidan? Ja, Finland valde ju att övergå till euro medan Sverige avstod.
Men vad blir det för union där en inre grupp inte bara tar ansvar för den gemensamma valutan och därmed också gör upp om sådant som skatter, arbetsmarknad och allmän ekonomisk politik medan övriga länder mest har att acceptera besluten? Hur hållbart är det i längden att ha en ordning där alla länders och alla EU-medborgares röster inte ens formellt väger lika tungt? Och hur länge kan en så långtgående samling av maktbefogenheter i centrum accepteras utan att följas av långtgående demokratiska reformer?