Havel kom från en ”felaktig klassbakgrund” och hänvisades till kvällsstudier för att kunna utbilda sig. När Pragvåren krossades 1968 fick han som så många andra publiceringsförbud. Han blev en av centralgestalterna i den intellektuella opposition som formerades kring manifestet Charta 77 och satt i fängelse ännu i maj 1989, ett halvår innan regimen kollapsade i november.
Då var han i stället självskriven som Tjeckoslova-kiens förste fritt valde president efter kommunismen. Han försökte hejda landets splittring 1992 i Tjeckien och Slovakien, men återkom ändå som tjeckisk president 1993-2003.
Vaclav Havel anslöt sig aldrig till något politiskt parti och försökte inte heller bilda något. Men han hör uppenbart hemma i den stora humanistiska tradition som innehåller namn som Jan Hus, Amos Comenius, Franz Kafka och Tomas Masaryk. Han avvisade alla former av trångsynt nationalism och hade en spänd relation till sin efterträdare, den EU-fientlige Vaclav Klaus.
Havels mest kända samling av tal och artiklar har titeln En dåre i Prag. Själv visade han att det till synes dåraktiga var det enda kloka och moraliskt hållbara.
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör