Ändå är Vänsterpartiet, också under sin nya ledning, något helt annat än ett extra och lite mer vänsterbetonat socialdemokratiskt parti. Och det som gör partiet annorlunda är inte den kombination av feminism och miljötänkande som numera skrivits in i partiprogrammet tillsammans med socialismen. Feminism och miljöpolitik kan drivas av många, men Vänsterpartiets ideologiska kärna är av annat slag.
Under hela sin historia har V, då under kommunistiskt partinamn, sett sig som den kraft som ska verkställa ”kapitalismens” avveckling och ”socialismens” införande i Sverige. De uttalade förebilderna var Sovjetunionen och efter andra världskrigets slut också de så kallade folkdemokratierna, alltså kommunistdiktaturerna, i Centraleuropa.
Det handlade inte nödvändigtvis om våldsam revolution – sådana paroller har snarare kommit från konkurrerande kommunistiska utbrytargrupper. Det väsentliga är att hur partiets programskrivare vid olika tidpunkter än vände och vred på den marxist-leninistiska ideologins olika byggstenar så fanns hela tiden en konstant faktor – när kommunisterna väl hade fått tillträde till den politiska makten så var det otänkbart att de senare skulle lämna över den till andra.
En av marxismen-leninismens grundläggande föreställningar är nämligen att historiens stora steg är förutbestämda genom produktivkrafternas utveckling och kan förstås av den som besitter rätt sorts ideologiska redskap. ”Kapitalismen” kommer av inre nödvändighet att ersättas av ”socialism” och det kommunistiska partiet är därmed i pakt med ”historien själv” medan övriga partier bara försöker fördröja det oundvikliga språnget till nya produktionsförhållanden och ett ”helt nytt” samhälle. Historien kan inte gå bakåt och kommunisterna kan alltså inte heller ge upp makten när de väl har fått den.
Eftersom kommunistpartierna i hela Europa efter 1989 tvingats göra just detta och åse hur flerpartisystem och ”kapitalism” införts i planekonomins och partidiktaturernas ställe har grundvalen för partiets existens skakats. Visst går det att vinna väljare ändå, men det stora ideologiska perspektivet får läggas åt sidan.
Men historien och den underliggande ideologin gör sig påminda. Det syns till exempel i partiprogrammet där det enda som sägs med anledning av frigörelsen i Östeuropa är att världen inte blivit bättre för att USA är ensamt kvar som supermakt. Det syns naturligtvis också i den självklara lojalitet med Kubas kommunistiska regim som lever kvar på många håll inom Vänsterpartiet.
Också på andra sätt syns spåren. TT gjorde häromdagen en kort sammanställning av förslag som väckts av partiets medlemmar inför kongressen. Där finns förstatligande av bankerna och bilindustrin, förbud mot uppsägningar i företag som går med vinst, förbud mot uthyrning av arbetskraft, avgiftsfri kollektivtrafik i hela landet och helt avgiftsfri tandvård.
Men är staten verkligen lämplig som företagsägare? Och hur ska skattepengarna räcka? Den underliggande föreställningen om ett ”helt nytt” samhälle gör det bara alltför lätt att bortse från de begränsningar som råder i det samhälle som finns. ”Under socialismen” kommer ju allt att vara annorlunda.
Vänsterpartiet skiljer sig inte från andra genom att vara mer ”radikalt” utan genom man att föredrar utopin framför det som går att genomföra.