Det har gått ett och ett halvt år sedan Saliha Umarova, hennes två yngre bröder och mamma utvisades till Uzbekistan.
Hon föddes i Sverige. Växte upp här, gick sju år i svensk skola, pratade inget annat språk än svenska. Hade aldrig varit utanför Sveriges gränser.
Tills den där natten i maj 2023 när hon, hennes mamma och två yngre bröder utvisades och sattes på ett plan till Uzbekistan.
Är hon arg för att hon inte fick stanna i Sverige?
Saliha Umarova funderar en kort stund, men skakar sedan på huvudet.
– Nej. Bara ledsen. Men jag tycker att det är konstigt att vi inte fick stanna. Jag och mina bröder hade ju bott hela våra liv i Sverige. Sverige är hemma.
UNT har i flera reportage berättat om Sulfiya Umarovas mångåriga kamp för att få uppehållstillstånd för sig och sina tre barn: Saliha samt sönerna Mahmudjan och Yusuf, i dag 11 och 10 år. De var papperslösa i Sverige, men levde öppet. Genom åren hade familjen fått flera utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas.
Nu ses vi på Teams, i ett videomöte. Saliha sitter i ett vitmålat rum i sin mormor och morfars hus i Tasjkent, Uzbekistans huvudstad, närmare 500 mil från Uppsala. Att träffa sina morföräldrar är det enda positiva med Uzbekistan, säger hon.
– Och att bo i ett hus. I Uppsala flyttade vi ju runt mellan lägenheter som var ganska små.
Saliha har hunnit bli 14 år. Det har gått ett och ett halvt år sedan polisen knackade på familjen Umarovas dörr i Gottsunda för att transportera dem till Arlanda.
Till våren får familjen återvända till Sverige om Zulfiya Umarova hittar ett jobb här med tillräckligt hög lön enligt de nya reglerna om arbetskraftsinvandring.
Den första tiden i Uzbekistan var oerhört jobbig, säger Saliha. Hon var ledsen hela tiden och kände sig väldigt ensam. Nu har hon börjat vänja sig och försöker bli mer social i skolan. Men hon tänker hela tiden på Sverige, säger hon.
– Jag längtar efter mina kompisar och skolan och hur jag kände mig där. I Sverige kunde jag vara ... fri på något sätt. Här känns det som att jag är instängd i en låda.
Börjar inte Uzbekistan kännas som hemma?
– Nej, och det kommer nog aldrig kännas hemma. Allt här är så annorlunda. Ingen bryr sig om vad barn tycker och man får inte göra som man själv vill. Till exempel lägger sig folk i hur man klär sig, om jag har kjol kommer folk fram och har åsikter eller tittar snett.
Familjen Umarova levde illegalt men öppet i Sverige. Alla tre barnen har gått i skolor i Uppsala och Zulfiya har arbetat i omgångar. Här är Zulfiya med sönerna Yusuf och Mahmudjan medan de fortfarande bodde i Uppsala.
När Saliha inte är i skolan är hon mest bara hemma. Hon håller på med mobilen, hjälper mamma med huset och trädgården och pratar ibland på sociala medier med sina kompisar i Uppsala.
– Jag säger till dem att vi ska försöka åka tillbaka till Sverige, men att jag inte vet när det blir. Jag tror att vi kommer att bo i Sverige igen en dag.
Alternativet vill Saliha helst varken tänka på eller prata om.
– När jag tänker på en framtid i Uzbekistan är det som en sten inne i mig.
"Barnen är födda och uppvuxna i Sverige. Det är där de hör hemma", säger Zulfiya Umarova som i ett videosamtal berättar om livet i Uzbekistan.
Nej, Saliha och hennes familj har inte gett upp drömmen om Sverige. Till våren har det gått två år sedan de utvisades, och då får Sulfiya söka arbetstillstånd i Sverige. Men det krävs att hon hittar ett jobb med en lön som når upp till de nya hårdare reglerna för arbetskraftsinvandring.
– Den här gången ska vi komma till Sverige på legal väg. Jag jobbar gärna på förskola, men kan tänka mig vilket jobb som helst, säger Sulfiya när hon dyker upp på skärmen i Teams.
Sulfiya ser ändå gladare ut än hon gjorde den sista tiden i Sverige. Då kunde hon inte sova av ångest över hur allt skulle bli.
– Ja, jag mår bättre nu eftersom jag inte har den där oron längre. Men jag saknar allt i Sverige. Mina vänner, skogen, gatorna, vädret. Och för mina barn är det ännu jobbigare att leva här i Uzbekistan, för de har fötts och vuxit upp i frihet. Det är i Sverige de hör hemma.