Hon föddes i Sverige. VÀxte upp hÀr, gick sju Är i svensk skola, pratade inget annat sprÄk Àn svenska. Hade aldrig varit utanför Sveriges grÀnser.
Tills den dÀr natten i maj 2023 nÀr hon, hennes mamma och tvÄ yngre bröder utvisades och sattes pÄ ett plan till Uzbekistan.
Ăr hon arg för att hon inte fick stanna i Sverige?
Saliha Umarova funderar en kort stund, men skakar sedan pÄ huvudet.
â Nej. Bara ledsen. Men jag tycker att det Ă€r konstigt att vi inte fick stanna. Jag och mina bröder hade ju bott hela vĂ„ra liv i Sverige. Sverige Ă€r hemma.
UNT har i flera reportage berÀttat om Sulfiya Umarovas mÄngÄriga kamp för att fÄ uppehÄllstillstÄnd för sig och sina tre barn: Saliha samt sönerna Mahmudjan och Yusuf, i dag 11 och 10 Är. De var papperslösa i Sverige, men levde öppet. Genom Ären hade familjen fÄtt flera utvisningsbeslut som inte kunnat verkstÀllas.
Nu ses vi pÄ Teams, i ett videomöte. Saliha sitter i ett vitmÄlat rum i sin mormor och morfars hus i Tasjkent, Uzbekistans huvudstad, nÀrmare 500 mil frÄn Uppsala. Att trÀffa sina morförÀldrar Àr det enda positiva med Uzbekistan, sÀger hon.
â Och att bo i ett hus. I Uppsala flyttade vi ju runt mellan lĂ€genheter som var ganska smĂ„.
Saliha har hunnit bli 14 Är. Det har gÄtt ett och ett halvt Är sedan polisen knackade pÄ familjen Umarovas dörr i Gottsunda för att transportera dem till Arlanda.
Den första tiden i Uzbekistan var oerhört jobbig, sÀger Saliha. Hon var ledsen hela tiden och kÀnde sig vÀldigt ensam. Nu har hon börjat vÀnja sig och försöker bli mer social i skolan. Men hon tÀnker hela tiden pÄ Sverige, sÀger hon.
â Jag lĂ€ngtar efter mina kompisar och skolan och hur jag kĂ€nde mig dĂ€r. I Sverige kunde jag vara ... fri pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. HĂ€r kĂ€nns det som att jag Ă€r instĂ€ngd i en lĂ„da.
Börjar inte Uzbekistan kÀnnas som hemma?
â Nej, och det kommer nog aldrig kĂ€nnas hemma. Allt hĂ€r Ă€r sĂ„ annorlunda. Ingen bryr sig om vad barn tycker och man fĂ„r inte göra som man sjĂ€lv vill. Till exempel lĂ€gger sig folk i hur man klĂ€r sig, om jag har kjol kommer folk fram och har Ă„sikter eller tittar snett.
NÀr Saliha inte Àr i skolan Àr hon mest bara hemma. Hon hÄller pÄ med mobilen, hjÀlper mamma med huset och trÀdgÄrden och pratar ibland pÄ sociala medier med sina kompisar i Uppsala.
â Jag sĂ€ger till dem att vi ska försöka Ă„ka tillbaka till Sverige, men att jag inte vet nĂ€r det blir. Jag tror att vi kommer att bo i Sverige igen en dag.
Alternativet vill Saliha helst varken tÀnka pÄ eller prata om.
â NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ en framtid i Uzbekistan Ă€r det som en sten inne i mig.
Nej, Saliha och hennes familj har inte gett upp drömmen om Sverige. Till vÄren har det gÄtt tvÄ Är sedan de utvisades, och dÄ fÄr Sulfiya söka arbetstillstÄnd i Sverige. Men det krÀvs att hon hittar ett jobb med en lön som nÄr upp till de nya hÄrdare reglerna för arbetskraftsinvandring.
â Den hĂ€r gĂ„ngen ska vi komma till Sverige pĂ„ legal vĂ€g. Jag jobbar gĂ€rna pĂ„ förskola, men kan tĂ€nka mig vilket jobb som helst, sĂ€ger Sulfiya nĂ€r hon dyker upp pĂ„ skĂ€rmen i Teams.
Sulfiya ser ÀndÄ gladare ut Àn hon gjorde den sista tiden i Sverige. DÄ kunde hon inte sova av Ängest över hur allt skulle bli.
â Ja, jag mĂ„r bĂ€ttre nu eftersom jag inte har den dĂ€r oron lĂ€ngre. Men jag saknar allt i Sverige. Mina vĂ€nner, skogen, gatorna, vĂ€dret. Och för mina barn Ă€r det Ă€nnu jobbigare att leva hĂ€r i Uzbekistan, för de har fötts och vuxit upp i frihet. Det Ă€r i Sverige de hör hemma.