Båda markerar vikten av att Sverige också framöver har kvalificerad representation utomlands. Egardt anser att det behövs mer resurser. Murray tror att fler ambassader kan bli kvar om bristerna inom UD åtgärdas.
De akuta problemen hade kunnat undvikas om regeringen och socialdemokraterna i höstas visat större intresse för att kompromissa om anslagen till regeringskansliet. Nu skars de i stället ned med hjälp av Sverigedemokraternas röster. Men i ett större perspektiv måste utrikesrepresentationen ändå debatteras.
Egardt vill bryta dagens strikta uppdelning mellan olika politikområden och föra in också andra departement på arenan. Den egentliga utrikesförvaltningen behöver större resurser för analys och policyformulering. Behovet av bättre analysförmåga lyfts fram också av Murray, som dessutom vill krympa UD bland annat genom att föra bort bistånds- och handelsfrågorna. UD ska koncentrera sig på utrikes- och säkerhetspolitik och i övrigt tjäna övriga departement när det gäller att hävda svenska intressen.
Skillnaden är nog inte så stor. En av Murrays idéer borde under alla omständigheter kunna förenas med Egardts tanke om större integration mellan olika departement, nämligen att livstidsanställningarna inom UD ska upphöra. Man ska kunna gå från andra departement till utrikestjänstgöring, liksom från organisationer och näringsliv, och på samma sätt gå från utrikestjänstgöring till uppdrag i andra departement än UD.
I en förvaltning och yrkeskår som ofta präglas av konservatism är både Egardts och Murrays tankar förmodligen provocerande. Men alternativet till förändringar kan vara att vi förlorar möjligheten att vara närvarande på det sätt som behövs i framväxande nya maktcentra, i de viktigaste huvudstäderna, vid viktiga organisationers högkvarter och i regioner av stor betydelse för oss själva. Nedläggningen nu av viktiga ambassader borde vara en väckarklocka.