Utlämnades i hemlighet
- På håll såg jag att många människor var samlade i närheten av en stor öppen eld vid kärret där brandstationen nu ligger. Där och vid stationshuset stod poliser. En av dem frågade om också jag skulle ta adjö. Jag fick veta att ryssarna skulle sättas på tåget hem.
Ragnhild Andersson eskorterades till postlådan. Hon såg att det fanns några poliser också på perrongen. Därpå gick hon till sina föräldrar för att berätta vad som stod på. Senare på kvällen återvände Ragnhild Andersson till stationsområdet i sällskap med sin bror.
- Ryssarna hade fått många vänner i bygden. Men nu var stämningen olycksbådande på något vis. Jag tyckte det var kusligt med elden och alla människorna där omkring.
- Framåt elvatiden på kvällen följde min bror mig hem. Då hade tåget som skulle hämta ryssarna ännu inte kommit, berättar Ragnhild Andersson, i dag 89 år.
Det hon och många andra ortsbor bevittnade denna kväll var den största enskilda utlämningen under andra världskriget av i Sverige internerade utländska soldater.
Under några oktoberdagar för i år 55 år sedan utvisades till Sovjetunionen sammanlagt närmare 900 sovjetryssar som tillhört Röda armén och tillfångatagits under tyskarnas offensiv 1941-42. De hade som krigsfångar och slavarbetare i Norge, Finland och i några fall östra Tyskland lyckats fly. Ensamma eller i små grupper lyckades de ta sig till det neutrala Sverige.
Förbjöds att skriva
Utlämningen av ryssarna skedde verkligen i det fördolda. Den under krigsåren verksamma Statens Informationsstyrelse förbjöd pressen att skriva om och ta bilder av händelserna.
Omkring 490 av sovjetryssarna kom från lägren i Baggå, Baggbron och Krampen/Uttersberg i Skinnskattebergs kommun. Resten hämtades från några av de övriga rysslägren: Lissma i Huddinge, Byringe utanför Strängnäs och Aborrtjärn vid Ludvika.
De fördes med tåg till Gävle och några dagar senare, onsdagen 11 oktober, vidare med Sveabolagets ångare Örnen och Wargo till Åbo, där de överlämnades till de sovjetiska myndigheterna.
John Martin Karlsson i Baggbron umgicks med många av ryssarna. Hans far renoverade gamla cyklar och för ryssarna, ännu mer än för ortsborna, var det status med en cykel.
John Martin lärde sig tala och skriva ryska under de 29 månader lägren fanns i hans hemtrakt. Och många ryssar lärde sig hygglig svenska.
På kvällen 9 oktober 1944 cyklade John Martin Karlsson tillsammans med sin mor och far de åtta kilometerna till järnvägsstationen i Skinnskatteberg.
Först vid tvåtiden natten till tisdagen var alla sovjetryssar från lägren i Bergslagen ombord och tåget satte sig i rörelse norrut. Då hade de flesta av ortsborna lämnat stationsområdet.
Ortsbor tog farväl
Tidigare på måndagskvällen hade omkring 330 sovjetryssar från baracklägret i Krampen och det i närheten av Uttersbergs herrgård förts ombord på tåget vid Krampens station. Även där tog många ortsbor farväl av ryssarna.
De sex första tredjeklassvagnarna i tåget var reserverade för Krampenfångarna, vagnarna åtta till tolv för dem från Baggå- och Baggbrolägren. Kontingenterna skildes åt av vagn nummer sju (andra klass) som reserverades för "funktionärerna".
I Krampen och i Skinnskatteberg fanns nämligen civilklädd personal från sovjetiska legationen i Stockholm på plats.
Ryssarna från Baggå- och Baggbrolägren hade redan på eftermiddagen förts i bussar till Skinnskatteberg. Där, liksom i Krampen, hade en godsvagn stått inne på stationsområdet sedan förmiddagen där de hemvändandes tilhörigheter, bland annat åtskilliga cyklar, stuvats in.
Avresan gick lugnt till. Personvagnarna låstes utifrån redan i Krampen för att förhindra flykt. Bara vissa av kupéfönstren kunde öppnas en bit upptill.
Efter Skinnskatteberg återstod ett tio minuters uppehåll vid Gävle norra innan tågsetet hade nått ändstationen, Gävle hamn.
Många av de ryssar som under natten till 10 oktober 1944 fördes ombord på tåget hade ofta vistats i John Martin Karlssons föräldrahem.
"Vi ses aldrig mer!"
Ukrainaren Litvin Nikolai Ivanovitj, en av John Martins bästa vänner, ropade genom kupéfönstret när tåget började rulla:
"Du John. Vi ses aldrig mer, aldrig mer!"
De orden besannades. John Martin, och andra ortsbor som lovat hålla kontakten med sina ryska vänner, hörde aldrig mer av dem.
- De blev alldeles som uppslukade av jorden, säger John Martin Karlsson, i dag 72 år.
Så jobbar vi med nyheter