Utfryst på jobbet - av de egna kollegorna
Vuxenmobbning är inget man pratar om. Men den finns. En som fått känna på hur det är att bli utfryst på jobbet är Elisabeth Thermaenius. Hon trivdes bra med sina elever men mobbades av kollegerna.
Elisabeth Thermænius blev utfrusen och mobbad av kollegorna på sitt första lärarjobb för 13 år sedan. Hon hade förväntat sig vänlighet och stöttning, men det blev tvärtom.
Foto: Staffan Claesson
Hennes första lärarjobb var ett ettårigt vikariat på en högstadieskola i Uppsala. Det var för 13 år sedan. Elisabeth Thermaenius hade höga ambitioner men kände sig samtidigt vilsen och okunnig i sin nya yrkesroll. Förutom att vara lärare i matte, kemi och biologi, skulle hon även fungera som arbetslagsledare, vilket var helt nytt arbetssätt inom skolan då.
Varför hon, som inte hade någon lärarerfarenhet, fick jobbet, berodde på att ingen annan ville ta sig an den uppgiften.
- Det ansågs som otacksamt att leda en grupp utan att ha några befogenheter. Det är lite som att vara rektorns förlängda arm. Jag märkte snabbt att det fanns oskrivna regler för hur man skulle bete sig. Man skulle säga saker på ett visst sätt, vilket jag inte greppade eftersom jag var ny, säger Elisabeth Thermaenius.
Oftast var det i småsaker som mobbningen märktes.
- Det kunde vara en sådan enkel sak som att fördela elevskåp till alla elever. Jag tyckte att mentorer kunde dela ut skåp till sina elever, det hade varit den bästa och snabbaste lösningen. Då fick jag till svar att "Det kan du väl göra själv".
Och när hon påtalade att hon tyckte det var svårt att veta hur man håller ordning i klassen sa en av kollegerna "Det är klart man måste göra upp en klassplacering och sätta vissa elever på ett visst ställe i klassrummet, visste du inte det?".
Allt eftersom veckorna gick trappades mobbningen upp. Fnissen, blickarna, de ironiska kommentarerna och alla snäsiga svar blev till slut för mycket för Elisabeth Thermaenius. Hon hade förväntat sig hjälpsamhet och stöttning men vantrivdes i den fientliga atmosfären. Hennes arbetslagskollegor brukade stå i skolans rökruta och prata hemlisar när hon gick förbi. När hon kom gående vände de henne ryggen och tystnade. Ingen lyssnade på henne och övriga kolleger vågade inte visa sig i hennes sällskap.
Hennes arbetslag bestod av åtta kvinnor och en man. Mobbarna bestod av en kärna på tre, fyra kvinnor, resten var medlöpare.
Den manliga läraren deltog inte i mobbningen. Han höll tyst, vilket Elisabeth Thermaenius tror berodde på att han var orolig för att själv bli trakasserad.
- All den frustration som kollegerna kände över den nya organisationen gick ut över mig.
Elisabeth Thermaenius tänkte ändå att hon, som kom från näringslivet, kunde tillföra nya impulser och att det skulle uppskattas. Men allt hon sa vändes emot henne.
- Jag såg allting med nya ögon och blev till exempel förfärad över den sjaskiga och nedgångna miljön. De tog det personligt och tyckte att jag var fisförnäm och kaxig som sa vad jag tyckte. Jag blev helt chockad över hur de betedde sig.
Att människor som ska stå för likabehandling och omsorg över de svaga och förståelse för alla sorters människor kan vara så hemska mot en kollega, det hade hon aldrig kunnat ana.
- Jag fick ta sats varje morgon för att ta mig till jobbet. På kvällarna, när jag kom hem, kom tårarna.
Eftersom vikariatet var tidsbegränsat till ett år, hade hon svårt att hoppa av.
- Jag hade inget nytt jobb att gå till. Att sjukskriva mig var inget alternativ. Det hade varit att vika sig fullständigt och ge mobbarna rätt. Och jag trivdes med eleverna och föräldrarna.
I dag jobbar Elisabeth Thermaenius på Thunmansskolan i Knivsta Där har hon aldrig upplevt några trakasserier.
När vi träffas på ett kafé i Uppsala talar hon med värme om läraryrket, trots att det kan vara tufft att leda en grupp tonårselever. Hon utstrålar vänlighet och är noga med att påpeka att hon inte vill se sig själv som ett offer. Men även om hon lagt mobbningen bakom sig kan hon fortfarande känna ilska och sorg över det som hände. Så här i efterhand har hon sökt förklaringar till vad som utlöste mobbningen. I någon mån kan hon förstå varför det hände. Hon sågs som lite udda, som kom från den privata sektorn, samtidigt som hon var kontaktsökande och trevande i sin nya yrkesroll. Mitt i allt det här hade statusen för lärare sjunkit och skolan levde under pressade förhållanden med många nya krav.
- Dessutom tror jag inte att harmoniska människor mobbar. Det är något som är knäppt med ett sådant beteende. De vill få ut en frustration och tar ut det på någon oskyldig som inte kan värja sig.
Elisabeth Thermaenius säger också att hon är övertygad om att hon aldrig var ämnad att bli ett mobboffer. Det var omständigheterna som gjorde att det blev som det blev.
Om du vill berätta om dina erfarenheter av vuxenmobbing, men vill vara anonym istället för att skriva en artikelkommentar så kan du skicka ett mejl till leva@unt.se.
Så jobbar vi med nyheter