Det säger Margareta Nyström, ordförande i Föräldraföreningen mot narkotika i Uppsala.
När det handlar om missbrukare som har en neuropsykiatrisk diagnos, behöver de anhöriga tona ner diagnosen och i första hand rikta in sig på missbruket, menar hon.
– De anhöriga har en svår situation, för de tar ofta för stor hänsyn till det vuxna barnet på grund av funktionshindret. Först när de börjar sätta kännbara gränser kan det bli en förändring.
Hur då?
– Stoppsignalerna kan vara att sluta serva med att städa och laga mat. Att inte ge pengar, fylla på mobilen och till sist deklarera att han eller hon inte kan bo kvar hemma så länge missbruket fortsätter.
Hennes råd i kampen mot myndigheterna är att inte ge upp, utan fortsätta ringa, bombardera med mejl och stå på sig.
Men om inte det hjälper, vad gör man då?
– Det finns ingen enkel lösning. Jag har varit engagerad i föreningen i 23 år och ser att var för sig gör beroendepsykiatrin, sjukvården och socialtjänsten vad de kan. Men det finns ingen samverkan mellan myndigheterna. Till sist måste också den som missbrukar vara motiverad för att bli av med sitt beroende.
Att inte känna sig ensam med sin oro, skuld och skam är en viktig väg till självhjälp, menar Margareta Nyström.
Föreningens anhöriggrupp träffas två gånger i månaden. Där är det stöttning och råd som gäller. Under träffarna diskuteras 14 olika teman, bland annat föräldrarollen, om att vara beroende och medberoende, psykiska störningar och hur myndigheter arbetar.
– Att träffa andra som är med om samma sak stärker. Någon kan berätta "det här har vi gjort och det funkade", eller "vi gjorde så här men det gick inte".
Sedan ett par år tillbaka finns ett brukarråd inom psykiatrin som har till uppgift att fånga in synpunkter från klienter och anhöriga. Föräldraföreningen mot narkotika sitter med i rådet och är en länk mellan anhöriga och myndigheter.