Samtalet över WhatsApp bryts första gången tidningen ringer. Internet i Kazakstans största stad Almaty började fungera på riktigt igen först 12 januari. Men när vi gör ett nytt försök tycks det stabilt. Det är en lugn röst jag hör i andra änden:
– Dålig tajming är ju det enda man kan kalla det för.
Ebba Hansson läser en master i industriell ledning och innovation vid Uppsala universitet. Den 5 januari reste hon till Kazakstan för att en utbytestermin och hamnade mitt i händelsernas centrum, när oroligheter utbröt i landet.
Redan i taxin som skulle köra henne från flygplatsen märkte Ebba att något var på gång. Militärer stod uppställda vid flygplatsen, demonstranter syntes på gatorna och när hon kom fram till universitetet var det tomt på personal. Hon fick höra av en vakt på campus att de anställda fått instruktioner att stanna hemma på grund av protesterna.
Vi vet nu, i efterhand, att de massiva demonstrationerna i Kazakstan började som ett svar på en höjning av bränslepriser, men att de sedan övergick till att handla om ett generellt missnöje med styret i landet. Men för Ebba Hansson, som anlände när händelserna höll på att utvecklas, var det svårt att få grepp om vad som pågick.
– Man började höra att de stormat stadshuset och så vidare. Sen började man höra skottlossning. Först trodde jag det var nyårssmällare.
Framåt kvällen slutade internet fungera och det gick inte att nå anställda på universitetet för att få klarhet i situationen. Ebba berättar att hon och de andra studenterna var ensamma tillsammans med universitetets vakter.
– Det som var jobbigast var torsdagen, dagen efter att jag kommit dit. Då var allt så oklart. Jag kunde ju inte läsa några nyheter så jag undrade vad som pågick. Universitetet ligger väldigt centralt i Almaty så vi hörde ju både skottlossning och tårgasbomber.
Under torsdagskvällen kom ett meddelande ur högtalarna och de rysktalande vakterna såg plötsligt stressade ut. Studenterna skulle evakueras och gömmas.
Hon kastade hastigt ner några grejer i en väska och följde med ner till källaren.
– Anledningen var ju att sammandrabbningarna var precis utanför då.
Men trots osäkerheten som rådde, och ljudet av skottlossning, säger Ebba att hon aldrig kände sig orolig för sin egen säkerhet.
– En anledning till att jag inte kände mig rädd var att kazakerna jag bodde med var så lugna och vettiga. Dom ba': ”ja det här helt sjukt det som händer just nu, men det kommer att gå över.” Man blev lugn av deras lugn.
I fyra timmar satt de i källaren innan det ansågs tryggt nog att komma upp igen. Demonstrationerna fortsatte i flera dagar. Ryska trupper gick in i landet för att lugna ner oroligheterna. Men stormen blåste till slut förbi, och när jag pratar med Ebba har det varit relativt lugnt i ett par dagar.
– Det var en så stor lättnad när man började höra trafik, att folk vågade köra på gatorna igen, säger hon.
Än så länge har Ebba inte sett mer av Almaty än det hon hann se från taxifönstret första dagen. Hon säger att hon nu ser fram emot att få komma ut och se staden.
Hon förbereder sig också på att undervisningen, som skjutits upp på grund av oroligheterna, ska dra i gång. Hon har inga planer på att avbryta utbytet på grund av händelserna, men de har förstås gjort intryck.
– Det kommer nog vara något jag kommer ihåg länge.